Camp Sannsundet

Näsbygden breder ut sig

Det har skett en viss teknikväxling när det gäller navigationsgrejer för snöskoter. Norrlands skoterkarta är nog kung fortfarande men det kommer andra varianter i takt med att, främst, mobiltelefonerna blir smartare.
Jag använder en traditionell bilgps, Garmin Nuvi 500, med ledkarta från kartmannen i Kalix och det funkar bra i de flesta fall. Förutsättningarna är att skoteråkare skickar in spårfiler från "riktiga" skoterleder. Det gör att mer informella leder inte ska finnas med. Lederna är dessutom ruttbara.
Brodern har tagit till sig kartan som finns hos Skoterleder.org. Kartan laddas och körs via en app i smart-mobilen. Killen som ligger bakom kartan och hemsidan kom jag i kontakt med genom geocachingen och vi i skoterdårarna har levererat en del spår till kartan. I kartan kan det förekomma olika sorters leder eftersom man genom att märka dem med olika färg anger om det är en officiell eller informell led. Lederna ritar/laddar man upp själv, alltså ingen mellanhand (om man inte vill ta hjälp förståss).
En fördel med mobilkartan kan vara att själva kartan oftast är färskare än tex Friluftskartan som jag har i min gps.

Inför dagens övning var det bara väderstrecket som var klart, norrut. Sen var vi lite nyfiken på en väldigt inofficiell led, som fanns i mobilkartan, mellan Dödreskogarna och Tandsbyn, eller valda delar av den i alla fall.
Transportsträcka upp till Älgsjön och vidare längs nämnda led, även om vi efter hand valde bort Tandsbyn. I stället sökte vi oss ut mot Näkten och kom så småningom ut i Viken. Sen var det tänkt att vi skulle kolla om en bekant var hemma men det var han inte.

Vy mot Sannsundsbron

Nu var matätningstiden inne, med råge dessutom, så vi kollade vid Rastplats Fåkersjön men där var fullt så vi hastade vidare. Hackås eller Hara? Uppskattningsvis så skulle vi komma ut på Storsjön kvickare om vi valde Hara och när kartan sa att det skulle finnas en genväg via Bulägden så var det klart. Ute på sjön tuffade vi längs stranden mot Sannsundsbron för att hitta en lämplig rastplats.
Vi tittade närmare på en mysko hög med kvistar och det visade sig att det var någon som lagt upp ett vedlager bestående av grova kvistar troligen från en stormfälld tall. Ja resten av tallen fanns där också i form av kubbar att sitta på eller elda.
Vi kunde inte se att det fanns nån väg till detta ställe däremot var det två stenpirar gjorda för en båtplats, dessutom fanns en skylt som sa att vi var vid Camp Sannsundet.
Sedan kubbarna arrangerats till sittplatser och bord så var det gott att få lunchfika i solskenet med utsikt mot Sannsundsbron i söder och Ovikens nya kyrka i väster.

Vid Långholmen. Rök från virkestorkar vid
Rödinssågen till höger.

Efter en rejäl lunch fortsatte färden hemöver. Vi färdades i lagom promenadtakt längs stranden, det var antydan till drivbildning så det var inte njutbart med nån högre fart.
Vi valde bort Hackås som övergångsställe till Näkten och fortsatte mot Skuckuviken. Efter lite strandnära crusing, i bland annat Vikbäcken, blev det en bensträckare vid Långholmens vindskydd.
Vattenavtappningen syns tydligt lite varstans med isblock och stenar som sticker upp. Passagen in mot land i Skuckuviken är alltid som en kombinerad labyrint och berg-å-dalbana.
Uppe på landbacken kunde vi konstatera att skogsbilvägen mot Näkten var "lagom" plogad så man slapp nöta på skidorna så mycket.
En tidvis väldigt fin dag övergick till molnigt och snövarning så resterande delen av resan blev en snabbtransport söderöver och efter cirka elva mil parkerades maskineriet hemma på ranchen.
Lite väl tidigt slut på skoteråkningen för min del så det fick bli en insats med en annan utrustning för en annan förening.

Önskeresa

Den gångna lördagens utflykt var något av en önskeresa för mej.
I somras var jag på geocachingtripp dels till Helvetesbrännans naturreservat dels till Stensjö vildmark. Stensjön ligger ungefär två mil sydost ut från Gillhov, mot Holmsjön och Östavall. Vid en tjärn intill finns en helt osannolik anläggning, typ jakt och fiskecamp, mitt ute i skogen. Men bilväg ända fram till cachen.

Rången 3 juni 2012

Helvetesbrännan ligger ytterligare en och en halv mil nordost om Stensjön och dit tar man sig bara med appostlahästarna på sommaren. Det finns en godkänd skoterled genom området och när jag gick i den steniga terrängen i somras tänkte jag  -"hit ska jag åka skoter" (det visade sig senare, vid hemkomsten, att jag  redan åkt skoter där men delvis en annan väg).
Sagt och bestämt, när värsta kylan gett sig drog vi mot Länstersjön, även det en liten önsketripp eftersom det var länge sen sist. Vi hade ingen fullständig karta i vår navigationsutrustning men plockade lite från skoterleder.org och lite från Norrlands skoterkarta och det tuffade på rätt bra. När vi stannade för att ta ut riktningen på en lägda i Länstersjön fick vi välkommen hjälp av en inföding tillika välkänd skoteråkarpionjär i trakten. Han kunde berätta att skoterleden mot Byberget numera är avvecklad men det skulle nog gå att hitta rester av den. Var det bara till Stensjön vi skulle föreslog han en snabbare väg längs sjö och bilvägar.

Cacheloggning vid Stensjö vildmark

Vi valde att göra det lite svårt för oss genom att välja den obefintliga skoterleden och det gick faktiskt ganska bra, till och med långa sträckor där de flesta ledspår var borta.
Det blev en ganska odramatisk resa fram till Stensjön och vidare till Djup-Grötvattnet där vi skulle fika och leta en cache.
Med magen fylld och skatten loggad drog vi mot Byberget med hjälp av skoterleder.org i mobilen. Kartan funkade klockrent i de flesta lägen, bara vid ett par tillfällen som det blev lite tveksamt men det löste sig till det bästa.
Till Byberget anländer man från sjösidan, Bysjön sitter ihop med Holmsjön och det är enorma skärgårdslika vidder att crusa runt på om man känner för det.
Vi letade reda på uppfarten och leden norrut mot Helvetesbrännan som var nästa delmål. Snabbt tog vi oss längs skogsbilvägar upp till Näbbtjärnen där vi hade att följa kraftledningen genom reservatet. Inte en enda skylt om att "inte avvika från leden" behövdes det där, det är närmast omöjligt att ta sig av leden på grund av all sten. Vägen/leden har nog tillkommit i samband med bygget av kraftledningen, inget gott som inte har nåt gott med sig.
I höjd med sjön Rången valde vi att styra ut på sjön för att jaga rätt på ytterligare en geocache (att det fanns två burkar där det hade jag glömt just då).
Efter loggningen fortsatte vi upp mot kraftledningen igen och då var vi på leden som vi åkte då vi var till Alby för ett par år sedan. Kraftledningen går i stort sett rakt mot Bräcke skoterklubbs stuga vid Bensjön.
Precis som förra gången missade vi öppettiden med en halvtimme men sedan vi gråtit en skvätt över denna malör så fortsatte vi mot kommuncentrat för att gå på lokal och få oss en rejäl middag.
Strax efter fem var vi mätta och belåtna, bara att hoppa upp och styra mot hemmet. Bitvis var det riktigt tjusiga portaler av rimfrosttyngda björkar, inget som inkräktade på framfart dock.
På Sönner-Fänsjön hade man tydligen ändrat leden, eftersom vi körde instrument-navigering så valde vi den väg vi hade på kartan och det stökade till det en stund eftersom vi var de första som åkte där i år.

Vägval mot Rången

Att leden mot Sidsjö/Hunge flyttats till landbacken är troligen för att slippa de lynniga sjöisarna.
Men vi valde , som sagt den gamla vägen längs Sidsjön och svängen över Hungsjön.
Sista tre-fyra milen var det lite spännande eftersom vi båda hade återkommande oljevarningar. Lite svårt att se hur det var i verkligheten men vad ska man göra, bara att köra?
Strax efter klockan sju gled man in på gårdsplan och önskeresan blev femton mil och nån kilometer. Och i lite bättre lyse visade det sig att oljenivån var mellan halv och kvarts tank, ingen fara alltså.

Tror att vi återkommer till skoterstugan i Bensjö inom kort för att kolla öppettiderna .......

Helt okej

Det verkar som att skotersäsongen börjar rätta till sig. Visst är det lite snö men det har ju hänt att man nåt år klagat på för mycket snö och besvärligt på sjöarna något som nu är glömt och förlåtet. I genomsnitt ganska bra alltså.
Veckans sista arbetsdag avslutades med lite fredagsmys i form av en sladdtur till Lillsjön. Leden har trampats tidigare och nu var det dags att försöka få lite fason på värsta groparna, snöbristen till trots. Gick väl sådär, men nu är det gjort.
Noteringar i protokollet: -från i höjd med Sjöändtjärn och ut mot Losjövägen (och mot Långtjärnen) är vägen plogad liksom ledsträckan från/förbi Östbergsbodarna. Känns lite tidigt med plogade skogsbilvägar men så kan det bli, lite jobbigt bara att hitta rätta spåret som inte gör så ont i styrstålen.
Precis hemkommen från sladdturen blev jag anropad från de norska skoterdårarna angående en sällskapsresa under lördagen och samtidigt nåddes jag av informationen att Tornet att skulle ha säsongspremiär så målet var givet, återstod bara att hitta den rätta omvägen för att skaka ner frukosten.
Halv improviserat och halvt planerat så blev det en riktigt trevlig tur till Bosjöstrupen via Tjutbodarna. En liten kaffeskvätt och bulle blev det i vindskyddet innan färden fortsatte längs Bodsjön mot Finnäs och Våle.


I Våle kommer man på skoterleden mot Hunge/Bräcke som man följer fram till korsningen mot Kälen och Tornet. När vi stannade i korsningen för en bensträckare kom ett gäng från Hungehållet, dom såg också ut att vara sugna på hamburgere; -"Idag blir det nog fullt på Tornet" kommenterade vi medan de passerade.
Och visst var det folkigt men inte så fullt som det kan vara en öppningshelg, i alla fall inte medan vi var där.
Träffade på kändisar från Sandnäset och när vi senare drog iväg hemåt med fikastopp vid Stor-Åksjön så fick vi återigen tillfälle att surra en stund runt lägerelden.

Medan solens sista strålar bleknade och lägerelden sakta falnade packade vi ihop våra saker och drog iväg hemåt längs något skumpiga vägar men nöjda med en helt okej tur som uppmättes till drygt åtta mil.

Mitt nyförvärv, den gamla fem-nian, har stått i depå för översyn sedan juldagen. Styrlederna var sjukt glappa så jag beslutade kosta på nya grejer. På inrådan av skoterdårarnas chefsmekaniker så passade jag även på att byta vevaxeltätningar när ändå motorn var urlyftad.

Efter diverse leveransförseningar så kunde ekipaget lotsas ut ur garaget idag för att få känna på jobbet som dragare. Det blev helt enkelt en runda mot Örnbergssjön och sedan mot Stor-Noren för att försöka spackla ut den lilla mängd snö som föll natten till idag. Första riktiga arbetspasset framför sladden tyckte jag utföll till belåtenhet så nu är det helt okej om det sätter igång och snöar rejält.

Vill sig inte

Det fanns stora förhoppningar på den här vintern då i december då det snöade i stort sett varje dag. Sen blev det problem med vattnet, ja, på isen. Tövädret som följde blev kanske i värsta laget men det hade det goda med sig att de flesta sjöar blev riktigt släta och fina. Skoterlederna blev sorgligt nog ganska guppiga, isiga och berövliga av töandet. Så då var det bara snön som fattades då.
Men på den punkten vill det sig inte, i alla fall inte tillräckligt mycket.
I stället ser det ut att bli en riktig kallperiod framöver och det lär inte ge så mycket snö.
Det finns ju olika åsikter om detta, många menar att snöskottning är ett gissel men hur kul är det att bilhjulen är ovala av kyla och vedboden töms så snabbt att man känner suget, närmast vacumet, efter veden som försvinner.
Snö däremot skapar arbete för husägare och åkerinäring med flera. Att hålla sig värmen är sällan ett problem om det finns snö att skotta. Alltså: låt det snöa!

Tjugo kallgrader kan verka avskräckande men skoterdårarna kände ett visst behov av att kolla om det fanns några tokiga skoteråkare ute i markerna. Alltså blev det till att varmköra maskinerna och dra iväg i det makalöst vackra vädret.
Vi tog sikte på Strulsjön och fortsatte söderut längs dalgången till kraftledningen, naturligtvis skulle backtestet utföras upp mot "Knippen". Snötillgången gjorde att färden uppför backen inte var nåt problem men numer är det lika skoj varje gång att köra uppför testbanan som förr kunde ta timmar att övermanna.
Efter Knippen blev det en snabbvisit till Örasjön. Det blev också vändpunkten för dagens utflykt, skoterleden mot Långtjärn var nysladdad av någon vänlig skäl så det flöt på rätt bra längs myrar och sjöar hemöver.
Ute på sjöar och tjärnar var spåren som fanns kvar efter töperioden stenhårda och man fick man passa sig vid passage av dessa så man inte sprätte ut i omloppsbana runt jorden.

Tur att man köpte en rymlig släpvagn i somras för nu börjar funderingarna gå: vart ska man åka för att hitta rejlt med snö?
Här hemma verkar det vara lite låst läge vad gäller snö ......

Föråkare

Plötsligt är det en ny almanacka där på spiken och det blev bråttom att summera 2012, i alla fall de senaste dagarna.
Det har varit väldigt instängt här i byn på grund av läget mellan de stora sjöarna. Visst, leden över Sjöändviken blev markerad nästan i normal tid men sen har det varit si och så med föret pga ständiga uppvattningar. Råssjön har varit ett problem eftersom i stort hela sjön varit täckt av snövatten. I mellandagarna blev det ändå tillfälle att göra en utflykt till Örnbergssjön, vi tog då den lite säkrare vägen över Svartnäset. Nån dag senare drog vi bort till Lillsjön, dvs halvvägs till Svenstavik. Så nu kan man väl säga att ledsystemet är grundpreparerat till sjuttiofem procent. Vissa delar var helt okörda medan andra delar hade haft andra föråkare än Skoterdårarnas förening.

Det har framförts önskemål om ett litet töväder och det levererades lagom till årsskiftet. I dag på årets första dag hade sjöarna återigen ändrat skepnad, snön hade tinat igenom och frusit till en perfekt is visserligen snöis men lika tjock som den underliggande kärnisen.
Jag fick ta fram långa isborren för att komma igenom och det innebär att isen är ca 2x15 centimeter med (ibland) en grutta vatten mellan.

Efter ett antal provborrningar tog jag helt enkelt och susade över Råsjön både kors och tvärs. Tång-Öravattnet inspekterades och där kändes det som att jag ville sätta ut pinnarna, och så fick det bli. När jag ändå var på gång så åkte jag hem efter resterande pinnförråd och markerade ut leden söderut från Tången. Sedan blev det tyvärr för mörkt för att fortsätta men nu vet jag att det är möjligt att dra upp leden runt Svartnäset mot Finnsvedskogarna.

Onekligen känns det mindre instängt nu.

Inget ont .....

Nu äntligen har man fått in lite tvåtaktsolja i blodet, för att inte tala om d:o rök i lungorna.
Annars har det varit en trög höst ur skotersynpunkt eftersom livet utanför har trängt sig på.
Det har handlat om den lilla studentlyan som skulle få en ansiktslyftning och man var ju ute i god tid (trodde man) med alla förberedelser men hur det nu slumpade sig så blev det i alla fall panik i slutet av november då det skulle vara inflyttningsklart.
Lyckligtvis, får man väl säga även om det tar emot, så gjorde inte vintern nåt allvarligt försök under hela november annars hade man väl kommit i en ordentlig lojalitetskonflikt för jag skulle såklart hellre ha åkt skoter än svartjobbat som hantverkare. Inget ont som inte har nåt gott med sig, alltså.

Samma dag som lägenheten blev beboelig så började flingorna dala och tempen drog iväg neråt med rejäla köldgrader som gjorde att sjöisarna växte så det knakade. Tyvärr, för isarna, så kom det lite för mycket isolerande snö för att fortsatt tillväxt skulle bli maximal. Men Sjöändviken blev pyntad med käppar redan den andra advent. På ett par ställen var det ordentligt med vatten på isen men den gångna veckan var rejält kall så det frös igenom ganska bra.
Råssjöns is besiktades, manuellt per fot, i går lördag, och det var lite blandat före med ömsom vatten ömsom torrt. Tjockleken höll sig strax under decimetern eller mer om vi pratar riktningen mot Tången. Däremot fick jag vända i sundet mellan Svartnäsudden och Taska. Det kändes inte helt komfortabelt att vara så långt hemifrån och se att isen blev tunnare och blötare. Så käppresningen får anstå till kylan har gjort sitt på allvar.


Idag när skoterdårarna skulle ut på lusttur hade gårdagens snö, och temp nära noll, gjort sjöarna fläckiga, t.o.m leden över Sjöändviken var rejält dyngsur, det kunde man inte tro dagen innan när det var skarpfrusna spår så man önskade lite snö att spackla isen med.
Det blev mycket vägåkning på premiärturen mot Sandnässkogarna, vi litade helt enkelt inte på den minsta lilla tjärn utan gjorde kringgående manövrar lite varstans. Sandnäsbodarna låg inom räckhåll men vi valde ändå att vända hemåt vid Lill-Åksjön, det blev i alla fall ett par mil som avrostning.
Jag har f.ö. skaffat en ny jobbarkompis som fick vara med på en sväng sedan jag gått mej trött på Råssjön igår och även förra helgen. Det handlar om en ruskigt gammal 5:9:a som jag tror kommer att passa bra framför ledsladd och liknande redskap. Den ska få sig en servicetid för att se över lite småsaker men, som sagt, jag tror nyförvärvet passar bättre än fortåkar-smalbandaren när det handlar om jobb.

Nyårshelg

Nu är skoterfantasternas nyårshelg avklarad och det blev också en geocachingavslutning enligt planerna, så nu är man skoterdåre för hela slanten.
 Skoterdårarnas föreningsstyrelse bestod för dagen av endast en person, lite tråkigt när det gällde att gå runt hos skoterhandlarna men det är inte mycket att göra åt om man, som brodern, dragit på sig nån förkylning eller vad det nu var för skit.
Som traditionen bjuder så började jag med de första först eftersom det är dit man kommer om man kommer därifrån jag kom.
Hos Oktan var det i det närmaste knökfullt med folk både ute och inne. Klämde och kände i vanlig ordning på en del skotrar som man är lite mer nyfiken på, annars var det mest mingel med kaffe och kaka.

Eftersom det var lite tidigt med hamburgare drog jag vidare med uträkningen att först besöka Motorhuset för att i rätt lunchtid få en burgare hos Yamaha.
Motorhuset hade inga överraskningar vad jag kunde se, däremot måste man beundra Ski-Doo för modet att måla en skoter i en militärgrön färg. Har svårt att tycka den är fin men utan tvekan annorlunda.
Jag hade en tid att passa nere på stan och på väg till Yamaha-Center fick jag klart för mej att den tiden var typ nu. Men en burgare hinner jag väl annars lär jag lida svältdöden vilken sekund som helst, tänkte jag.
Väl framme vid entrén fick jag syn på grillen, men vad i hela .... dom hade bytt till kolbullestekning. Och visst gillar jag kolbulle men jag vet också att där får man inte ha bråttom. Å det hade dom inte heller.
Bara att återvända till bilen för att snabbt bege sig till Motorhuset för en varmkorv eller två.
Att inte ha varit in till de japanka skotrarna tar jag närmast som en lättnad, men att de utan förvarning bytt matsedel det ska jag komma ihåg.
På tal om japanska skotrar så såg jag i dagstidningens skoterbilaga att man inte heller i år orkat baxa upp nån Yamaha på vågen, alla deras skotrar saknar uppgift om vikt. Dom gör alltså inget för att ta död på ryktet om tunga skotrar. Jaa, jag menar, dom kanske inte är så tunga som ryktet säger om man bara vågade visa vikten.