Kört

Vinterns tvärnit: Från drömföre till issörja på 45 dagar

Vi har just bevittnat en tvärnit av sällan skådat slag. Okej, man ska kanske inte alltid lita på minnet, men nu gör vi ett undantag: Det blev tvärslut på vintern, punkt slut.

Det handlar om vintern som bara packade ihop och drog. För bara två veckor sedan hade vi det mest perfekta vårvinterväder man kan tänka sig. Sen – tjoff – så började förfallet. Plusgrader, vatten på isarna och allmänt eländigt. Visserligen kom någon kallnatt och kämpade emot, men tendensen var tydlig: det är över.

Rekordkort säsong på isarna

Inplockningen av sjöarnas ledkäppar inleddes redan i mitten av mars längs den södra delen av området – åtskilliga dagar tidigare än någonsin. Efteråt känns det skönt att det blev gjort; isen bestod bitvis bara av en tunn isskorpa och 15–20 centimeter vatten ovanpå den riktiga isen. Det var ren tur att man inte körde fast med både skoter och kälke i issörjan.

Någon dag senare, när vädret stabiliserats något, kändes det ändå inte meningsfullt att ha pinnarna kvar ute. Cirka 45 dagar efter att den sista pinnen sattes ut var det dags att ta in dem igen. Fyrtiofem dagar! Det måste vara någon form av rekord i kort skoterledsäsong?

Till vinterns försvar

Man får ändå ge vintern att den var bra när den väl var bra. Visst, det var inte rekordmycket snö, men det var tillräckligt. De där gnistrande kalla dagarna vi hade en period kunde visserligen fått vara lite mildare, men hellre det än evighetslånga värmeböljor i mars.

När till och med grannbyns pimpeltävling på Stor-Åksjön ställdes in i veckan, då inser man att det är "god natt". Jag tror inte de behövt ställa in en enda gång under 30 års tid (om vi räknar bort pandemin).

Det där med att föret ska räcka till påsk är bara att glömma i år. Det känns faktiskt som att det är dags för kyrkan att ompröva villkoren för när påsken ska infalla. Mitt förslag är enkelt:

"Påsken bör hädanefter alltid infalla före vårdagjämningen
– alternativt precis när skoterföret är som allra bäst."

Så får det bli. Nu är det bara att invänta nästa säsong, eller i alla fall en rejäl nattfrost.

Långvattnet 15 mars 2026

Örnbergssjön 15 mars 2026

Vägvisaren till Stor-Åksjön tröttnade

---

Näkten Tour 2026

Näkten Tour: Från stenad präst till ihjälslagen torpare

Solen fortsätter vara på sitt soligaste humör, så det fanns bara en sak att göra: ut på en skotertur!

Eftersom jag inte bara är skoterdåre utan också pysslar med Geocaching, fanns det en liten baktanke när jag föreslog att "Skoterdårarnas förening" skulle ha möte på Näkten. En av mina gömda caching-burkar har varit försvunnen en tid, och då måste man kolla vad som hänt. I normalfallet innebär det att en ny burk placeras på platsen.

Vid samlingen visade det sig att en av grannarna var sugen på att följa med, och sådana påhitt ska uppmuntras! Vi blev tre stycken som drog iväg. Det började lite planlöst, men utvecklades snart till en guidad tur mellan sjöns sevärdheter.

Legenden vid Monäset

Vår medföljare hade aldrig besökt Prästgraven på Monäset, så det fick bli första delmålet. Enligt legenden ska en präst ha blivit stenad till döds här då han ansågs missköta sin syssla i Bergs kyrka.

Prästen var tydligen mer intresserad av rödingsfiske än av att predika. På sin vandring mellan Revsunds och Bergs kyrkor stannade han helt sonika till vid Monäset för att fiska. Under rödingsleken i oktober kunde man fånga stora mängder fisk i Näkten, och prästen tycks ha menat att predikan kunde vänta någon vecka – men rödingen leker ju bara en gång om året!

Lunch vid Ytterön

Efter vederbörlig fotografering av graven rundade vi näset. Vi tog en titt upp mot bosättningen på östsidan innan vi styrde mot Salsån. Målet för dagens lunch var Ytterön. Där hade snön redan hunnit tina bort runt stugan och eldplatsen, så det var enkelt att dra igång en hamburgergrillning i vårvärmen.

Mätta och belåtna satte vi kurs fyra-fem kilometer norrut för att uträtta mitt ärende. Med hjälp av GPS:en hittade vi rätt bland öarna i den fina skärgården. Efter att ha planterat en ny geocache gjorde vi en liten lov till Blåbärsholmen innan vi vände hemåt längs sjöns östra sida.

Ett tragiskt minnesmärke

Strax söder om Tunvågen stannade vi vid ett minnesmärke över en torpare som omkom i en olycka för drygt tvåhundra år sedan. Ett givet stopp på en guidad tur. På korset kan man fortfarande läsa de ödesdigra orden:

TORPAREN J.J.Ö.S. HAKÅS SOKEN
ÅG WÅLE SOM IJENOM
OLYKSAMT STORMWÄDER BLIVIT
DÖDSLAGEN AF ET TRÄ DEN
5 OPTOBER ÅR 1820

Sådärja, nu har vi klarat av både en stenad präst och en ihjälslagen torpare. Naturligtvis följde vi upp detta med ett passande stopp vid bryggan i Dödre.

Årets "Näkten Tour" blev en aning kortare än tidigare upplagor, men inte sämre på något vis. Cirka fem timmar blev varvtiden för de sju milen denna soliga söndag i början av mars.

Vita vidder

Prästgraven förevigad

Lunchrast vid Ytterön

Vid Blåbärsholmen, Näcksta i bakgrunden

Minnesmärke över död torpare

Ångbåtsbryggan i Dödre

Näkten Tour 2026

---

Galåbuan - en favorit i repris

 Innan tiden springer ifrån oss alldeles är det dags för en sammanfattning av lördagens tur. Det var nog tre år sedan förra besöket vid vindskyddet ute på myren vid Västra Galåbodarna, men vissa traditioner sitter djupt.

Förr var skoterträffar något man prickade av i tur och ordning – Rätan, Fåker och så vidare. Men lördagen i vecka tio har alltid varit vikt för Högåns skoterklubbs träff i Galåbuan. På senare år har besöken blivit lite mer ojämna, men nu var det alltså dags igen.

Initiativet kom i år, liksom förra gången, från "skoterdårarnas lokalavdelning" i Bingsta. Vi fick dessutom sällskap av en skuckubo, och det är alltid trevligt med lite variation i ressällskapet.

Resan inleddes med femton kilometer sjökörning till Bingsta för anslutning och vidare färd västerut. Skoterspåret via Östberg verkar sakna vårdnadshavare för tillfället – där var det minst sagt skumpigt – men så fort vi kommit upp på land i Vigge kunde vi konstatera att leden var överraskande bra. Den fina standarden höll i sig hela vägen.

Minnen vid Dalåskorset Bensträckarpauser med jämna mellanrum hör till, och vid Dalåskorset är stoppet närmast obligatoriskt. Där går tankarna osökt tillbaka till den tiden då Bror A stod där och iakttog trafiken från både Vigge- och Svenstavikshållet. Då stannade man gärna och bytte några ord innan man drog vidare. Om jag minns rätt var han en framstående skoterentusiast i Svenstavikstrakten som med ålderns rätt tyckte att Dalåskorset var ett lagom utflyktsmål.

Hamburgare eller kolbulle? Drygt två timmar efter avresa var vi framme vid målet. För att lindra svälten letade vi rätt på hamburgarkön, men så fort burgaren var uppäten infann sig den klassiska funderingen: Varför valde jag inte kolbulle? Det är ju egentligen godare. Men nu blev det som det vart, och att köpa en kolbulle, också, kändes inte som ett alternativ just då.

Nästa punkt på listan var lotteriet. Det är något visst med lotterna de säljer där uppe; det verkar nästan finnas fler vinster än nitlotter, så jag klagar absolut inte!

Hemfärd i eftermiddagssol Efter lagom mycket mingel blev det samling för hemfärd. Trots dagens trafik var leden fortfarande i förhållandevis bra skick. Med solen i ryggen och lite hemlängtan susade det på ganska bra. Vi unnade oss en kortare paus i Balviken för att återställa näringsbalansen en smula innan vi släppte av ressällskapet närmast i farten.

Efter knappt sju timmar och fjorton och en halv mil gled vi till sist in på garageinfarten. En fin dag, ett trevligt sällskap och kämpefina leder. En toppendag helt enkelt!

Vy från Skucku

Dalåskorset

Lottdragning

Alla mätta = ingen hamburgare-kö

Vy mot Näkten från Bingsta

Mitt eget prisbord

Resvägen

Sammanfattning

Innan tiden springer ifrån alldeles så ska det bli en snabb sammanfattning av februari: Det var kallt! Sådär ja, då var det avklarat.

Då är det bara att köra en bildkavalkad som handlar om tiden som gått, mest februari. Redan dagen efter Turingefärden blev det en ensamtur till det nygamla vindskyddet vid Eisåstjärn. Skidåkning på TV:n avhöll andra från att följa med denna soliga söndag. Bingstaborna har äntligen insett att vindskyddet ska stå i solen och inte i skuggan tvärs över tjärnen.

OS har hållit folk borta från skoteråkning mer än en dag denna februari. Det har blivit nån spontantur i ensamt majestät; en hamburgargrillning vid Brönjeholmen är en alldeles perfekt tripp.

Helgen därpå var det nypremiär på Tornet i sällskap av både lokala förmågor och norska fritidsboende. Lite otur med vädret kan man väl säga – det kom en rejäl snöskur och sen blåste det onödigt kallt uppe vid Hamburger Platz.

Följande fredag hade vi kompledigt barn hemma och med all min reklam för vindskyddet vid Eisåstjärn var det en måste-resa dit. Kanonväder med sol från en klarblå himmel. Perfekt!

Dagen därpå hade vi fått förstärkning från Norge med en sedvanlig runda som så småningom anlände till Tornet, som hade bättre tur med vädret denna dag. Norsk-turnén avrundades vid friskvårdsanläggningen, också det enligt god sed. VM i Taskakörning missade jag tyvärr då jag måste åka tillbaka och leta tappad utrustning.

Några dagar in i mars har vi fått plusgrader och snön sjunker ihop, men ingen panik än. Det är kanske till och med välbehövligt med tanke på vatten på sjöisarna som behöver frysa ihop. Det har även hunnits med en insats för fiskevården då ett gäng entusiaster kört ut grus på Näktens is för att hjälpa rödingen med lekplatser.

I morgon lördag planeras ett återbesök i Galåbuan där det är skoterträff. Det är några år sen sist så det kan bli kul!

---

Bildkavalkad