Till söndagen hade spåmännen hotat med flera varmgrader men det får väl inte avskräcka, nu när det blivet ganska rejält med snö.
Uppställning bestämdes i vanlig ordning så döm om min förvåning när det var fyra skotrar mer än vanligt på den gamla mötesplatsen, utanför affären.
Det var sportlovslediga sörlänningar tillsammans med urbefolkning från Finnsved som tagit sig till byn för att ingå i projektet att hitta en väg till Handsjöbyn. Normalt kör man leden mot Turingen men det är visst för enkelt för somliga.
Vid Långtjärn rundade vi ett gäng fiskedårar och susade vidare mot Kraftledningen med stort K.
På det glada 80-talet var det skotertestbana nummer 1 där längs högspänningsledningen mellan Struldalen och Rätan. Ja ibland var riktningen åt andra hållet, mot Tjutbodarna, alltid var det nån backe som skulle besegras. Ofta var det en dags jobb att komma upp till bästa utsikten, för den som tyckte att det var nåt att sträva efter.
Ressällskapet hade räknat ut att vi skulle åka längs denna testbana och normalt har man bättre odds med de moderna skotrar vi har nu. Men så var det detta med snöns konsistens, nåt så inni bombens tungfört är det sällan man får känna på plus att det inte bara var måttligt snödjup heller, utan tvärt om, det räckte och blev över.
Ingen, och då menar jag ingen, undgick att köra fast denna dag även om vissa körde fast mer än andra. Väldigt nyttig skoteråkarlektion fick nog ungdomarna söderifrån, det är inte fin pudersurfning alla dagar.
För att göra en lång historia något kortare kan väl sägas att den väg vi skulle hitta mot Handsjön via Galvattssjöarna, den vägen hittade vi men det var ett riktigt slitgöra. Under den försenade lunchpausen pratade vi om vad det kunde vara för fel på en av skotrarna som inte verkade vara riktigt kry. Skoterdoktorerna menade att den borde in i depå snarast.
Från fikaplatsen var det bara ett stenkast till leden mot Turingen och hemöver. Efter några kilometer slog spådomen om depåbesök in å det kraftigaste - motorn dog och efter en hastig koll hördes det bli en dyr resa.
Bara att ta fram bogserlinan och fortsätta något långsammare hemåt.
Det var alltså en dag som helt och hållet påminde om gamla tiders utflykter.
Kraftledning, fastkörning och skoterhaveri.
Titeln på detta inlägg är en travestering lånad från Fänrik Stål och lyder egentligen: Till flydda tider återgår min tanke än så gärna ....
söndag 23 februari 2014
Skratta eller gråta?
Man kan knappast klaga på vädret, om man gillar variation alltså. Ena dagen snöar det så man näranog flinar skallen av sig och några dagar senare tinar allt bort igen, det känns onekligen som en prövning för en skoterdåre.
Förra helgen var det familjebetonade aktiviteter i Antesbacken. Anledningen till detta var ett uppdrag att ordna pulkåkning för ett nygift par. Pulkåkningen blandades ut med diverse andra hyss med bland annat lite skoterinslag. Antesbacken upplevde annars sin storhetstid på typ 80-talet när ungarna uppskattade en relativt platt backe. Dagen avslutades med trevligt samkväm på bygdegården, trevligt var det också att det passade på att vräka ner en rejäl snöskur. Men säg den glädje som varar nån stund, på söndagen var det rejält surväder och inte så inbjudande att dra på utflykt.
Till den här helgen var det klackarna i taket hela fredagen så det blev riktig kvalitetsåkning under lördagens utflykt. Det är sällan det snöar så lägligt på fredagen så att den mesta snöröjningen är avklarad till lördagen. Jaa, det förståss, somliga valde att koppla sladden och platta till nerbörden i stället för att skotta bort den, riktigt fint blev det också om jag får säga det.
Det fanns lite olika tankar om vägval men till slut blev det en forskningsresa för att se om det fanns nåt alternativ till den stormstängda vägen via Dödrebodarna i de djupa Sandnässkogarna.
Vid StorÅksjön fick vi bra information av skoteramatörerna från grannbyn. Informationen gick ut på att vägen är fortsatt stängd men att det finns en annan väg mot StorNoren.
Sen hade det skett uppgraderingar i skoterbeståndet så det blev lite mäta och jämföra innan vi drog vidare.
Efter lite irrande kunde vi hitta den nya vägen mot StorNoren och hur det nu gick till så var vi plötsligt på väg till Hamburgerberget.
För att riktigt utnyttja det fina föret kändes det som ett måste att ta den långa svängen hem. Revsundsturen gick bort av tidsskäl så det fick bli den något enklare vägen till Ocksjön via Lill-fisktjärn.
Där kunde vi ana våra egna spår sen för ett år sedan (.....) det var alltså riktigt skoj att få köra en skoterled som var helt oanvänd. Med lite avbrott för kringmanövrar runt liggande träd så flöt det på rätt bra så vi tittade in till sällskapet vi träffade vid Tornet som precis fått upp värmen i friskvårdsanläggningen på Abborrnäset.
Resten av dagen var vikt för lite vedkörning men det kändes så trist att det blev en betydligt roligare tur till Örasjön med en ledsladd efter fem-nian.
Förra helgen var det familjebetonade aktiviteter i Antesbacken. Anledningen till detta var ett uppdrag att ordna pulkåkning för ett nygift par. Pulkåkningen blandades ut med diverse andra hyss med bland annat lite skoterinslag. Antesbacken upplevde annars sin storhetstid på typ 80-talet när ungarna uppskattade en relativt platt backe. Dagen avslutades med trevligt samkväm på bygdegården, trevligt var det också att det passade på att vräka ner en rejäl snöskur. Men säg den glädje som varar nån stund, på söndagen var det rejält surväder och inte så inbjudande att dra på utflykt.
Till den här helgen var det klackarna i taket hela fredagen så det blev riktig kvalitetsåkning under lördagens utflykt. Det är sällan det snöar så lägligt på fredagen så att den mesta snöröjningen är avklarad till lördagen. Jaa, det förståss, somliga valde att koppla sladden och platta till nerbörden i stället för att skotta bort den, riktigt fint blev det också om jag får säga det.
Det fanns lite olika tankar om vägval men till slut blev det en forskningsresa för att se om det fanns nåt alternativ till den stormstängda vägen via Dödrebodarna i de djupa Sandnässkogarna.
Vid StorÅksjön fick vi bra information av skoteramatörerna från grannbyn. Informationen gick ut på att vägen är fortsatt stängd men att det finns en annan väg mot StorNoren.
Sen hade det skett uppgraderingar i skoterbeståndet så det blev lite mäta och jämföra innan vi drog vidare.
Efter lite irrande kunde vi hitta den nya vägen mot StorNoren och hur det nu gick till så var vi plötsligt på väg till Hamburgerberget.
För att riktigt utnyttja det fina föret kändes det som ett måste att ta den långa svängen hem. Revsundsturen gick bort av tidsskäl så det fick bli den något enklare vägen till Ocksjön via Lill-fisktjärn.
Där kunde vi ana våra egna spår sen för ett år sedan (.....) det var alltså riktigt skoj att få köra en skoterled som var helt oanvänd. Med lite avbrott för kringmanövrar runt liggande träd så flöt det på rätt bra så vi tittade in till sällskapet vi träffade vid Tornet som precis fått upp värmen i friskvårdsanläggningen på Abborrnäset.
Resten av dagen var vikt för lite vedkörning men det kändes så trist att det blev en betydligt roligare tur till Örasjön med en ledsladd efter fem-nian.
söndag 9 februari 2014
Rundturer
Förra lördagen föreslogs att färden skulle gå till hamburgertornet, det var förstås inte mitt förslag utan tvärtom jag påminde om att vi nyss varit dit.
Det blev inga hårda förhandlingar utan vi drog mot Östbergsbodarna för att se hur Ivar ställt till det där borta. Och det såg riktigt bra ut, tvärstopp blev det bara på ett ställe, om vi pratar skoterled, men en enkel rundning så var vi vidare mot Lillsjön.
Stor-Backsjömyren var, liksom många myrar denna vinter, avtinad och snöfattig så det kändes inte så trevligt att ta den vägen, utan jag var helt inställd på att ta en fika i Attles stuga och vända hemåt.
Men det fanns en dold plan som jag förstod efter ett tag. Vi följde den västra utfarten från Stor-Backsjön mot Svenstavik och det susade på helt utan dramatik fram till Rörösjön där det blev lite irrande innan vi hittade ett skoterspår som tog oss vidare.
Och vipps så var vi på OkQ8 och käkade hamburgare, det var alltså någon som inte kunde släppa tanken på en burgare denna dag.
På hemväg försökte vi oss på den "rätta" leden mot Backsjöarna men det funkade bara några hundra meter bortom det så kallade Vedtorget, sen blev det att vända och ta en alternativ väg hem.
Att göra första Svensta-turen den första februari måste vara det senaste datumet i modern tid.
Söndagens övningar förlades till en del sällan besökta trakter typ Stor-Örevattnet och Smalvattnet för att så småningom runda Kroksjönäset med sikte på Ocksjöns holme, den med vindskyddet, där vi hade tänkt inta dagens smörgås som i och för sig var gårdagens.
Inte fanns det nåt vindskydd där inte, nermonterat och snyggt lagd på hög var det däremot och det var Ivar som fixat det. Vad gör man då då? Jo, friskvårdsanläggningen vid Abborrnäset fanns ju kvar och så blev det.
En lördag senare, alltså i går, blev en relativt kort tur i delvis redan körda trakter. Vi hade ju begåvats med en del snö som skulle röjas bort innan vi drog iväg så ett lunchstopp var bland det första som måste klaras av. Den här gången föreslog faktiskt jag en Tornet-tur men helt plötsligt fanns inget burgar-sug hos reskamraten. Det blev i stället ganska mycket favorit i repris, mot Örasjön, denna gång med riktigt bra snöföre efter nattens nederbörd. Tempen låg runt nollan så det var rätt tungfört men hur skoj som helst att äntligen komma upp en bit från marken.
Återigen våldgästade vi stugan vid Örasjön och denna gång tittade solen fram och det var hur fint som helst att titta ut över sjön, om man tänker bort den sorgliga synen som stormet ställt till med utanför stugknuten.
Efter go-fikat skulle den informella leden mot Gärdsjön inspekteras och det var inga problem, snabbt och elegant var vi på Turinge-leden, på väg mot Kroksjönäset. Nära byn har leden dragits om en aning men av spåren att döma verkar det vara full framkomlighet mot Turingen.
Med bara några kilometer kvar till hemmet kunde vi göra lite djupsnötest i en lagom brant backe, riktigt bra och utslagsgivande förhållande med snödjup drygt knähögt.
Det blev inga hårda förhandlingar utan vi drog mot Östbergsbodarna för att se hur Ivar ställt till det där borta. Och det såg riktigt bra ut, tvärstopp blev det bara på ett ställe, om vi pratar skoterled, men en enkel rundning så var vi vidare mot Lillsjön.
Stor-Backsjömyren var, liksom många myrar denna vinter, avtinad och snöfattig så det kändes inte så trevligt att ta den vägen, utan jag var helt inställd på att ta en fika i Attles stuga och vända hemåt.
Men det fanns en dold plan som jag förstod efter ett tag. Vi följde den västra utfarten från Stor-Backsjön mot Svenstavik och det susade på helt utan dramatik fram till Rörösjön där det blev lite irrande innan vi hittade ett skoterspår som tog oss vidare.
Och vipps så var vi på OkQ8 och käkade hamburgare, det var alltså någon som inte kunde släppa tanken på en burgare denna dag.
På hemväg försökte vi oss på den "rätta" leden mot Backsjöarna men det funkade bara några hundra meter bortom det så kallade Vedtorget, sen blev det att vända och ta en alternativ väg hem.
Att göra första Svensta-turen den första februari måste vara det senaste datumet i modern tid.
Söndagens övningar förlades till en del sällan besökta trakter typ Stor-Örevattnet och Smalvattnet för att så småningom runda Kroksjönäset med sikte på Ocksjöns holme, den med vindskyddet, där vi hade tänkt inta dagens smörgås som i och för sig var gårdagens.
Inte fanns det nåt vindskydd där inte, nermonterat och snyggt lagd på hög var det däremot och det var Ivar som fixat det. Vad gör man då då? Jo, friskvårdsanläggningen vid Abborrnäset fanns ju kvar och så blev det.
En lördag senare, alltså i går, blev en relativt kort tur i delvis redan körda trakter. Vi hade ju begåvats med en del snö som skulle röjas bort innan vi drog iväg så ett lunchstopp var bland det första som måste klaras av. Den här gången föreslog faktiskt jag en Tornet-tur men helt plötsligt fanns inget burgar-sug hos reskamraten. Det blev i stället ganska mycket favorit i repris, mot Örasjön, denna gång med riktigt bra snöföre efter nattens nederbörd. Tempen låg runt nollan så det var rätt tungfört men hur skoj som helst att äntligen komma upp en bit från marken.
Återigen våldgästade vi stugan vid Örasjön och denna gång tittade solen fram och det var hur fint som helst att titta ut över sjön, om man tänker bort den sorgliga synen som stormet ställt till med utanför stugknuten.
Efter go-fikat skulle den informella leden mot Gärdsjön inspekteras och det var inga problem, snabbt och elegant var vi på Turinge-leden, på väg mot Kroksjönäset. Nära byn har leden dragits om en aning men av spåren att döma verkar det vara full framkomlighet mot Turingen.
Med bara några kilometer kvar till hemmet kunde vi göra lite djupsnötest i en lagom brant backe, riktigt bra och utslagsgivande förhållande med snödjup drygt knähögt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Hoppsan!
Så har tideräkningen hoppat till igen, redan slutet av mars och påsken står för dörren. Vissa skulle nog säga att det redan är påsk efterso...
-
Det dök upp en del frågor om vägval för att besöka Kälabergstornet eller "Hamburgertornet". Jag tror att det är fler som funderar ...
-
Det är skoterförarna som kör fast och den förare som nekar till att ha kört fast håller nog fingrarna i kors när det uttalandet görs. Jag t...
-
Sista helgen i oktober är lika med "Skoterns dag" kanske extra festligt i år, det lär vara 40 år sedan skotern fick en egen dag. ...