I lördags var det våffeldagen. Det firade vi med att åka till Kälabergstornet för att äta en hamburgare.
På startlinjen var det ordinarie lag inklusive tillresta från Norge totalt 6 ekipage.
Färden till Tornet blev en variant på ett välkänt tema, lite av en önskerepris. Med perfekta förhållanden på Näkten var det snabbt gjort att ta sig till Dödre och susa upp mot Älgsjön. Det susade lite väl mycket så det blev en miss vid avtaget och vi hamnade i en återvändsgränd, även om det tog en stund innan vi var mogna för att bita i det sura återvändsäpplet, om man säger.
Det tar emot att köra samma väg tillbaka, som bekant.
En ren fröjd att sen få sträcka ut längs sjöar och leder upp mot Tornet.
Inte jättefolkigt men det noterades fritidsboende från grannbyn "Näset" och efter en stund anslöt det bekantas bekanta från Handsjön.
Efter att den värsta hungern stillats bar det av mot Abborrnäsets friskvårdsanläggning, nu i sällskap med de senast anlända. Vägvalet blev ganska traditionellt, varken långt eller krångligt kan man väl säga om vägen förbi Lill-Fisktjärnen och Ocksjön.
Efter en stunds samkväm i kojan blev det dags att runda av och bege sig hemåt. Vid genomgång efter körning tackade de norska deltagarna för den här vinterns sällskapsresor. Vid deras nästa besök hit till byn lär det vara slut på skoterföret så vi säger: Tack de´samma.
Hur snabbt kan en vinter ta slut? Ja, på bara några timmar. 24 timmar efter vår drömresa på Näkten var det 1 decimeter vatten på isen och ytterligare några timmar senare blåste det hård kuling och gick vågor i det flera decimeter djupa vattnet.
De senaste dagarna har det lugnat ner sig och de tio varma graderna har förbytts i lika många kallgrader, nattetid. Under torsdagskvällen har det kommit nån centimeter snö så nu lär det vara livsfarligt halt ute på den blanka isen, tänk att det aldrig får vara som det var när det var bra?
Men tack och adjö för den här vintern? Nä, inte riktigt än! Det är ju två veckor till påsk, borde vara lugnt.
torsdag 30 mars 2017
söndag 12 mars 2017
Sportlov
Äntligen slut på sportlovet. Jag minns inte att jag någonsin haft sportlov tidigare så det kändes som en bra ide att testa, cirka 50 år efter skolavslutningen.
Jag hade en rätt lång "att-göra-lista" tex att åka skoter morron, middag och kväll. Och det lyckades ganska bra, det var en dag som det snöade och då blev det ett arbetspass i vedskogen. Annars har det mest varit solen i ögonen hela veckan så det har inte gått att göra nåt vettigt.
Jo, förresten en dag upprättade jag en kontrollstation för att räkna trafiken längs skoterleden över viken. Med min vanliga otur så kom det ingen förrän jag just gått av förmiddagspasset då jag på avstånd anade att ett ekipage passerade, en nolla i protokollet alltså.
Veckan avrundades med en önsketur till Wärdshuset Orren vid foten av Särvfjället. Om jag räknat rätt är det nio år sedan förra besöket, verkligen på tiden att vi kom iväg nu.
Även denna dag blev det solen i ögonen och det var rena folkvandringen längs skoterlederna med skidåkare, skotrar och hundar i en salig blandning. Även ett och annat ungdomsgäng med sportiga maskiner hade vi nöjet att tävlingsköra ifrån, ibland spritter det till i gubbarna.
För att få lite variation i kosten valde vi älgfärsbiffar som är något av deras specialitet, fullt ätbara om ni frågar mej.
Resan dit gick via Åsarna, Skålan, Fotingen och Oxsjön, bitvis ganska bra standard på lederna med några rejäla bottennapp på Hedes eller om det var Hedevikens skoterklubbs område.
Hemvägen justerade vi lite så att vi kom ner på Klövsjön och sedan siktade mot Kvarnsjö, som man körde förr i tiden, enligt brodern. En fantastisk prestation lyckades vi med, att hitta ett ännu skumpigare ledavsnitt. Färden från Bräckvallen ner mot Klövsjön och vidare leden mot Åsarna var ingen nöjesresa.
De leder i närområdet som på morgonen upplevdes ha en och annan ojämnhet var alldeles otroligt släta och fina när vi for hem, utan att någon hade sladdat dem. Så kan det gå om man är ut och ser sig om lite.
Efter 7,5 timmar och 20 mil var vi hemma och nu är det bara att räkna ut när man kan ha sportlov nästa gång.
Jag hade en rätt lång "att-göra-lista" tex att åka skoter morron, middag och kväll. Och det lyckades ganska bra, det var en dag som det snöade och då blev det ett arbetspass i vedskogen. Annars har det mest varit solen i ögonen hela veckan så det har inte gått att göra nåt vettigt.
Jo, förresten en dag upprättade jag en kontrollstation för att räkna trafiken längs skoterleden över viken. Med min vanliga otur så kom det ingen förrän jag just gått av förmiddagspasset då jag på avstånd anade att ett ekipage passerade, en nolla i protokollet alltså.
Veckan avrundades med en önsketur till Wärdshuset Orren vid foten av Särvfjället. Om jag räknat rätt är det nio år sedan förra besöket, verkligen på tiden att vi kom iväg nu.
Även denna dag blev det solen i ögonen och det var rena folkvandringen längs skoterlederna med skidåkare, skotrar och hundar i en salig blandning. Även ett och annat ungdomsgäng med sportiga maskiner hade vi nöjet att tävlingsköra ifrån, ibland spritter det till i gubbarna.
För att få lite variation i kosten valde vi älgfärsbiffar som är något av deras specialitet, fullt ätbara om ni frågar mej.
Resan dit gick via Åsarna, Skålan, Fotingen och Oxsjön, bitvis ganska bra standard på lederna med några rejäla bottennapp på Hedes eller om det var Hedevikens skoterklubbs område.
Hemvägen justerade vi lite så att vi kom ner på Klövsjön och sedan siktade mot Kvarnsjö, som man körde förr i tiden, enligt brodern. En fantastisk prestation lyckades vi med, att hitta ett ännu skumpigare ledavsnitt. Färden från Bräckvallen ner mot Klövsjön och vidare leden mot Åsarna var ingen nöjesresa.
De leder i närområdet som på morgonen upplevdes ha en och annan ojämnhet var alldeles otroligt släta och fina när vi for hem, utan att någon hade sladdat dem. Så kan det gå om man är ut och ser sig om lite.
Efter 7,5 timmar och 20 mil var vi hemma och nu är det bara att räkna ut när man kan ha sportlov nästa gång.
måndag 6 mars 2017
Fejen
Man springer inte precis benen av sig när det gäller att ha koll på Fejan så vem kunde tro att man skulle bli med i en fejsbokgrupp. Ryktesvägen hörde vi om ett upprop på Facebook om en gemensamhetstur till Tornetpremiären i lördags. Eftersom skoterdårarna alltid är öppna för förslag så var vi naturligtvis på. Genomslaget hos allmänheten sägs vara stort för liknande upprop så visst var det med stora förväntningar man närmade sig samlingsplatsen.
Nu var det väl inte så väldigt många där men man får vara glad för det som är mer än det vanliga. Bland deltagarna kan nämnas vår värmländske gillhovsbo, som normalt bara tuffar mellan pimpelhålen i närområdet, tornetpremiär i dubbel bemärkelse för honom. Strongt gjort att ställa upp.
Eftersom det finns en mängd varianter för att ta sig till Tornet gällde det att komma på en bra avvägd medelväg mellan korta och långa vägen. Det löste sig som så att det blev leden till Baksjön där vi fortsatte rakt fram längs leden till Stavsjön där vi tog den informella genvägen över till Tjutboda-Kälen-leden.
Man kunde vara orolig för att färden uppför berget skulle bli problem med tanke på hur det såg ut så sent som förra söndagen men det gick väldigt galant med bra drag även i de brantaste backarna.
Strax innan sa någon att trafikljuset visade rött för att parkeringen var full, nu var det inte riktigt sant men visst var det en del skotrar och folk där, även om jag vill påstå att det varit mer vid nåt tillfälle.
Kanske har inte fejsbok-annonseringen sånt genomslag som man kan tro?
Nåväl, det blev standardmenyn blandad med lite kallprat innan vi begav oss hemåt. Nu hade vi tappat en skoter, dom skulle iväg och elda i stugan, så det var 6 skotrar som styrde iväg längs den halvlånga vägen, i detta fall via Tjutbodarna (inte kraftledningen, tyvärr) mot StorÅksjön.
Där var nästan lika folkigt som vid Tornet och mitt i maten så vi surrade lite innan vi, ytterligare decimerade i antal, drog vidare på en guidad tur i Sandnäs- och Tångskogen.
Fem mil senare blev det genomgång och nostalgiprat innan vi skildes åt med en förhoppning om fler sällskapsresor.
Nu var det väl inte så väldigt många där men man får vara glad för det som är mer än det vanliga. Bland deltagarna kan nämnas vår värmländske gillhovsbo, som normalt bara tuffar mellan pimpelhålen i närområdet, tornetpremiär i dubbel bemärkelse för honom. Strongt gjort att ställa upp.
Eftersom det finns en mängd varianter för att ta sig till Tornet gällde det att komma på en bra avvägd medelväg mellan korta och långa vägen. Det löste sig som så att det blev leden till Baksjön där vi fortsatte rakt fram längs leden till Stavsjön där vi tog den informella genvägen över till Tjutboda-Kälen-leden.
Man kunde vara orolig för att färden uppför berget skulle bli problem med tanke på hur det såg ut så sent som förra söndagen men det gick väldigt galant med bra drag även i de brantaste backarna.
Strax innan sa någon att trafikljuset visade rött för att parkeringen var full, nu var det inte riktigt sant men visst var det en del skotrar och folk där, även om jag vill påstå att det varit mer vid nåt tillfälle.
Kanske har inte fejsbok-annonseringen sånt genomslag som man kan tro?
Nåväl, det blev standardmenyn blandad med lite kallprat innan vi begav oss hemåt. Nu hade vi tappat en skoter, dom skulle iväg och elda i stugan, så det var 6 skotrar som styrde iväg längs den halvlånga vägen, i detta fall via Tjutbodarna (inte kraftledningen, tyvärr) mot StorÅksjön.
Där var nästan lika folkigt som vid Tornet och mitt i maten så vi surrade lite innan vi, ytterligare decimerade i antal, drog vidare på en guidad tur i Sandnäs- och Tångskogen.
Fem mil senare blev det genomgång och nostalgiprat innan vi skildes åt med en förhoppning om fler sällskapsresor.
torsdag 2 mars 2017
Rätt å slätt
Det börjar ordna till sig med snöläget i skog och mark, riktigt efterlängtat är väl dagens understatement.
Under dagens runda längs lederna kunde konstateras att det är ganska bra väglag, med de värsta gropigheterna överspacklade.
Riktigt glad får man dock inte vara eftersom det vattnar upp på sjöarna men med lite tur hinner det frysa ihop innan det blir alltför spårigt, för isiga spår är inte att leka med. Men det ska visst bli en period med kalla nätter och soliga dagar, lagom till min sportlovsvecka.
Redan nu finns det sportlovsfirare ute i spåren, ja då tänker jag på skoterspåren, i dag mötte jag ett gäng skotrar och jag såg även spåren efter gårdagens utflykter, både här och där.
Kommande helg lär det köra ihop sig med aktiviteter, Kälabergstornet öppnar på lördag (11-16), själv drömmer jag om en lite längre tripp nånstans sydvästut, säg Klövsjö-Vemdalen.
Helgen därpå ser inte ut att bli så mycket bättre när det gäller att bestämma resmål, lördag vecka 10 är det alltid fest i Västra Galåbuan men i år frestar även skoterfolket i Näs med en träff samma dag.
Vi lär nog välja de som kan garantera att det finns hamburgare när vi anländer. Jaa, vi är ju förstås sura än över missen förra året i Galåbuan då vi blev utan både burgare och kolbulle. Vi överlevde endast tack var Draupner i Svenstavik.
Under dagens runda längs lederna kunde konstateras att det är ganska bra väglag, med de värsta gropigheterna överspacklade.
Riktigt glad får man dock inte vara eftersom det vattnar upp på sjöarna men med lite tur hinner det frysa ihop innan det blir alltför spårigt, för isiga spår är inte att leka med. Men det ska visst bli en period med kalla nätter och soliga dagar, lagom till min sportlovsvecka.
Redan nu finns det sportlovsfirare ute i spåren, ja då tänker jag på skoterspåren, i dag mötte jag ett gäng skotrar och jag såg även spåren efter gårdagens utflykter, både här och där.
Kommande helg lär det köra ihop sig med aktiviteter, Kälabergstornet öppnar på lördag (11-16), själv drömmer jag om en lite längre tripp nånstans sydvästut, säg Klövsjö-Vemdalen.
Helgen därpå ser inte ut att bli så mycket bättre när det gäller att bestämma resmål, lördag vecka 10 är det alltid fest i Västra Galåbuan men i år frestar även skoterfolket i Näs med en träff samma dag.
Vi lär nog välja de som kan garantera att det finns hamburgare när vi anländer. Jaa, vi är ju förstås sura än över missen förra året i Galåbuan då vi blev utan både burgare och kolbulle. Vi överlevde endast tack var Draupner i Svenstavik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Hoppsan!
Så har tideräkningen hoppat till igen, redan slutet av mars och påsken står för dörren. Vissa skulle nog säga att det redan är påsk efterso...
-
Det dök upp en del frågor om vägval för att besöka Kälabergstornet eller "Hamburgertornet". Jag tror att det är fler som funderar ...
-
Det är skoterförarna som kör fast och den förare som nekar till att ha kört fast håller nog fingrarna i kors när det uttalandet görs. Jag t...
-
Ibland kör det ihop sig så vissa saker blir ställda i kö, noteringar här till exempel. Förra helgen, som var den sista i januari, förflöt g...