Camp Sannsundet

Näsbygden breder ut sig

Det har skett en viss teknikväxling när det gäller navigationsgrejer för snöskoter. Norrlands skoterkarta är nog kung fortfarande men det kommer andra varianter i takt med att, främst, mobiltelefonerna blir smartare.
Jag använder en traditionell bilgps, Garmin Nuvi 500, med ledkarta från kartmannen i Kalix och det funkar bra i de flesta fall. Förutsättningarna är att skoteråkare skickar in spårfiler från "riktiga" skoterleder. Det gör att mer informella leder inte ska finnas med. Lederna är dessutom ruttbara.
Brodern har tagit till sig kartan som finns hos Skoterleder.org. Kartan laddas och körs via en app i smart-mobilen. Killen som ligger bakom kartan och hemsidan kom jag i kontakt med genom geocachingen och vi i skoterdårarna har levererat en del spår till kartan. I kartan kan det förekomma olika sorters leder eftersom man genom att märka dem med olika färg anger om det är en officiell eller informell led. Lederna ritar/laddar man upp själv, alltså ingen mellanhand (om man inte vill ta hjälp förståss).
En fördel med mobilkartan kan vara att själva kartan oftast är färskare än tex Friluftskartan som jag har i min gps.

Inför dagens övning var det bara väderstrecket som var klart, norrut. Sen var vi lite nyfiken på en väldigt inofficiell led, som fanns i mobilkartan, mellan Dödreskogarna och Tandsbyn, eller valda delar av den i alla fall.
Transportsträcka upp till Älgsjön och vidare längs nämnda led, även om vi efter hand valde bort Tandsbyn. I stället sökte vi oss ut mot Näkten och kom så småningom ut i Viken. Sen var det tänkt att vi skulle kolla om en bekant var hemma men det var han inte.

Vy mot Sannsundsbron

Nu var matätningstiden inne, med råge dessutom, så vi kollade vid Rastplats Fåkersjön men där var fullt så vi hastade vidare. Hackås eller Hara? Uppskattningsvis så skulle vi komma ut på Storsjön kvickare om vi valde Hara och när kartan sa att det skulle finnas en genväg via Bulägden så var det klart. Ute på sjön tuffade vi längs stranden mot Sannsundsbron för att hitta en lämplig rastplats.
Vi tittade närmare på en mysko hög med kvistar och det visade sig att det var någon som lagt upp ett vedlager bestående av grova kvistar troligen från en stormfälld tall. Ja resten av tallen fanns där också i form av kubbar att sitta på eller elda.
Vi kunde inte se att det fanns nån väg till detta ställe däremot var det två stenpirar gjorda för en båtplats, dessutom fanns en skylt som sa att vi var vid Camp Sannsundet.
Sedan kubbarna arrangerats till sittplatser och bord så var det gott att få lunchfika i solskenet med utsikt mot Sannsundsbron i söder och Ovikens nya kyrka i väster.

Vid Långholmen. Rök från virkestorkar vid
Rödinssågen till höger.

Efter en rejäl lunch fortsatte färden hemöver. Vi färdades i lagom promenadtakt längs stranden, det var antydan till drivbildning så det var inte njutbart med nån högre fart.
Vi valde bort Hackås som övergångsställe till Näkten och fortsatte mot Skuckuviken. Efter lite strandnära crusing, i bland annat Vikbäcken, blev det en bensträckare vid Långholmens vindskydd.
Vattenavtappningen syns tydligt lite varstans med isblock och stenar som sticker upp. Passagen in mot land i Skuckuviken är alltid som en kombinerad labyrint och berg-å-dalbana.
Uppe på landbacken kunde vi konstatera att skogsbilvägen mot Näkten var "lagom" plogad så man slapp nöta på skidorna så mycket.
En tidvis väldigt fin dag övergick till molnigt och snövarning så resterande delen av resan blev en snabbtransport söderöver och efter cirka elva mil parkerades maskineriet hemma på ranchen.
Lite väl tidigt slut på skoteråkningen för min del så det fick bli en insats med en annan utrustning för en annan förening.