Skoteråkare kör aldrig fast

Det är skoterförarna som kör fast och den förare som nekar till att ha kört fast håller nog fingrarna i kors när det uttalandet görs.
Jag tycker inte det är något att hymla med att man kör fast nån gång ibland men ofta så kommer man in i en tråkig märkesdiskussion om man berättar om en fastkörning. Även de värsta snöfräsarna fastnar någon gång, oavsett märke och modell, vill jag påstå.
Större betydelse för fastkörningsstatistiken har nog föraren men av förklarliga skäl vill inte alla inse och medge detta.
Jag medger gärna att jag kan bli bättre på att läsa landskapet för att undvika fastkörningar men nu är det som det är och då blir det som det blir.

I dag hade jag ärende till de djupa skogarna och körde efter kända vägar dit men på hemväg fick jag för mej att reka var en skoterled, som jag missat tidigare, gick.

Till en början såg jag leden bra men så kom jag ut på ett nyligen avverkat område där det inte fanns några referenser att förhålla sig till. Jag märkte ändå att jag var fel och försökte kompensera för att komma rätt.
Sjukt mycke snö var det men man kunde bitvis ana någon form av linje, typ stig eller hjulspår, i snön.
För sent insåg jag att jag var riktigt fel när jag plumsade ner i ett dike eller liten bäck.

Efter besiktning av platsen var det bara att konstatera att -"här blir jag länge".
Jag brukar hävda att man klarar de flesta fastkörningar med en riktig snöspade men nu insåg jag att det behövdes mer grejer. Efter att ha ringt hem för att berätta att jag blir borta en stund till (!) började jag frilägga skotern för att se hur illa det var.
Framändan stod på land med ena skidan mot en tuva, och den andra ute på bräcklig is, medan hela bakändan låg i diket som var så pass djupt att enda vägen över var att kliva på skotern.

Vid skoterns dag i höstas kände jag att jag måste köpa något för att inte komma tomhänt hem. Det blev en kombispännare och av en lycklig slump hade jag lagt den i bagaget.
Det var inte helt kalhugget, det fanns t.o.m ett perfekt placerat träd intill skotern. Nu gällde det bara komma på hur spännarmackapären fungerade (bruksanvisningen hemma såklart).
Jag kopplade bandet och började vinscha fram skotern sedan jag huggit lite slanor o ris att åka på.
Hej å hå va bra det gick, snart kunde jag starta maskinen och försiktigt köra framåt och efter lite korrigering av kursen var hela skotern på torra land.
Sedan jag plockat ihop prylarna och klätt på mej, letade jag reda på mitt gamla spår, tyckte det var nog med upptäcktsfärder för i dag.

Jag tycker man ska tänka på ett par saker om man kör fast: ta det lugnt, ta av kläder för att slippa bli svettig i onödan, skotta fram skotern och framför allt undvik att lyfta - ont i ryggen får man nog av ändå. 
I de allra flesta fall räcker det att ta bort snön runt och under skotern och sen låta motorn gör jobbet med att röra skotern framåt - bakåt.
Men sen kan man ju råka köra i diket .....