Äntligen!

Precis när handen, bildligt talat, var på väg mot pausknappen, kom den snö som vi väntat på en hel istid. Veckodosen av skoteråkning har minskat i samma takt som snötäcket och det har blivit många repriser, tror tex att jag varit till Turingen tre gånger såhär långt. Det är ju faktiskt roligare att åka där det finns snö och fina leder än att skumpa på längs isvägar.
Men isvägar har det blivit ändå, vid en söndagsutflykt för nån vecka sedan besökte vi Brynjeholmen, bara för att äta en väl avvägd lunch baserad på Bullens pilsnerkorv.
Passade då på att inviga isen över till Rö´bergs, helt utan dramatik.
Ett par veckor senare, som nog var förra söndagen var vi, i sällskap med Norgeavdelningen av Skoterdårarnas förening, på hal is mellan Pån och Tjutbodarna. Vi skulle gena längs en väg som, visade det sig, var plogad. Visst, det gick som hejsan men lite spännande var det allt, tanken på dubb i mattan dyker upp allt oftare.
I går blev det heldag på sladdragaren, ja vad ska man annars hitta på en ledig dag?
Jag var så inställd på sladdning att jag hade förträngt att det skulle bli blåsigt. Inte helt optimalt att sladda leder när det blåser halv storm men nu blev det så ändå. Visserligen är det lika ogjort på vindutsatta myrar men då finns det ju mer att göra en annan gång.
Lederna mellan Örasjön och StorÅksjön samt Lillsjön till Örnbergssjön har fått en uppdatering, som det heter på nysvenska. Leden mellan StorÅksjön och Noren innehåller en del isiga backar där det knappt gick att ta sig fram (utan sladd) häromsistens så där får det bli friåkning efter bästa förmåga tills någon med bättre resurser tar sig an problemet.
Kommande helg ser vi fram mot rejäla utflykter, nu även med snö!
Tornet har stått på paus hela vintern, hur det blir nu vet jag inte, isen uppför berget lär inte vara borta bara för att det kommit snö(?)
I vår grovplanering ingår annars ett besök västerut, typ Svenstavik-Åsarna men som all planering så kan den förstås gick åt pipan.

Otur med turen

Det har varit norsk-weekend i helgen och naturligtvis fanns en liten lätt skotertur på programmet. Strax före avgångstid hördes oroande signaler om att en av maskinerna vägrade lämna depån. Efter en stunds övertalning bestämdes att den fick stå där å sura bäst den ville, genom en liten omdisponering av tillgängliga resurser så kom vi iväg ändå.
I planeringen ingick att det skulle vara lättåkt och Turingen fick gärna finnas med som ett delmål. För oss skoterdårar, som besökte Turingen förra helgen, gällde det att hitta en variant som inte var helt lika som förra resan. Och faktiskt så hittade vi en väg som vi lyckats missa i alla år. Eller rättare, vi har följt den gamla ledsträckningen från Örasjön mot Gärdsjön utan att reflektera över att raka spåret är just - raka spåret. Vägen går, mer eller mindre, parallellt med skoterleden men till slut så går det svänga in på leden mot Turingen.
Tro det eller ej men leden var nysladdad (!) och om möjligt ännu finare än förra helgen. Helt övertygad om att bilvägen till Turingen inte ens var i närheten av ledens standard. Bara att lyfta på hjälmen å gratulera Ledkungen till ett imponerande arbete.
Den som inte åkt lederna runt Turingen, och inte förstår vad jag pratar om, rekommenderas en åktur i området.
I rätt tid för lunch ankrade vi till vid Träffpunkten för att avnjuta en hamburgare med tillbehör, helt enligt standardmenyn.
Lite osökt kom vi att tänka på Hamburgertornet där man låtit meddela att de inte kan öppna med hänvisning till rådande snöbrist.
Efter att ha ätit å surrat lite med en annan matgäst så begav vi oss hemåt i lagom marschfart. Vid en bensträckarpaus kom vi av någon anledning på att det fanns bekantas bekanta i krokarna och då kom förslaget att vi skulle göra ett oväntat besök och då gjorde vi det, men det var ingen hemma eller så var det det dom var.
Vi lämnade turingeleden och skumpade in på nåt som väl får räknas till gärdsgårdsserien bland skoterleder. Lite ovanligt att det är så knöligt, det brukar vara bättre, men dom tror kanske att det är samma förhållanden som i branten upp mot Tornet men här fanns faktiskt snö att fördela ut i de värsta groparna.
Nu ska man väl inte vara för kaxig, det börjar bli ett riktigt bekymmer denna snöbrist. För oss alla.

Nåväl, man ska inte gnälla, vi fick en fin liten tur som för övrigt avrundades vid en välkänd friskvårdsanläggning där stugvärden var på plats och hade fixat varmt och gott tills vi anlände, tack för det!

Inledningsvis

Det nya året har börjat ungefär som det gamla slutade, det vill säga växlingsrikt. Nu har det inte varit nån kris med föret men snö så att det går att sladda och jämna till lederna det är det väldigt knappt med.

Isarnas beskaffenhet var en liten snackis runt årsskiftet så när det var dags att kolla den sjö som vi har mitt i vårt område, Råssjön alltså, då blev det till att göra det på det seriösa viset - att handgå och provborra hela vägen över, både mot Tången och runt "Näset". Efter att besiktningen utfullit till belåtenhet så kom pinnarna på plats. Under tiden jobbade brodern med sladden längs ett knöligt ledavsnitt mot Örnbergssjön. Alla leder i vårt område är sladdade minst en gång men med rådande snöläge är det väldigt svårt att få till det bra.

När det är lite väl skumpigt i skog och mark blir det gärna kortare turer i relativa närområdet, tex mot Kälen och Tornet. Lite bekymrad blir man när man ser att de vanligtvis alerta skoterfolket där borta inte verkar ha kommit ur startblocken ännu, knappt ett skoterspår såg man till. Däremot träffade vi på en fritidshusägare från grannbyn så där blev det diverse surr och även husesyn.
Förra helgen gjorde vi en rundtur förbi Svenstavik och Åsarna och även där fanns det förbättringspotentional om vi pratar skoterleder, vi noterade spåren efter en sladd nära Säter men det var nog en vedhuggarväg(?)
Lite synd, kan man tycka, att man inte passat på att jämna till lite mellan Åsarna och Säter, för snö fanns det hyfsat gott om. Att det sen pågår avverkning på en del håll det kan man knappast lasta skoterklubbarna för. Ett skogsarbete hade jag hört talas om så det undvek vi galant med en alternativ väg, ärligt talat så undvek vi hela skoterleden mellan StorBacksjön och Rörösjön, så den har vi inte en susning om hur den såg ut.
Däremot hamnade vi i ett annat vägproblem redan före Östbergsbodarna där en stor del av myren plogats för att kylan ska komma åt att göra en farbar vinterväg.

De övriga skoterdårarna gjorde en resa till Turingen redan i mellandagarna men den här helgen fick även jag följa med. Det blev den ganska invanda vägen längs kraftledningen med sikte mot Handsjön vidare längs föredömliga leder till anslutningen in mot Turingen. Naturligtvis blev det hamburgare med tillbehör i stugvärmen, smörgåsarna fick ligga till sig i packningen i väntan på sämre tider. Mätta och nöjda susade vi hemåt längs den, som vanligt, superfina leden.
Enligt uppgift var lederna så här släta och fina redan i mellandagarna. Mycket märkligt, hur gör han, Ledkungen?

Ömse

Nu har jag lyckats hålla mej härifrån under 1 månad, inte så konstigt under sommartiden men nu är det faktiskt vinter även om det är lite tveksamt vissa dagar.
Nu ska ingen tro att skotern stått still bara för att vädret varit lite si och så. Den snö som kom i början av november lade en grund som räcker än, tack vare lite påspädning senare ska tilläggas.
Nu följer en liten sammanfattning av ömse turer som åkts så här långt in på säsongen.
Förstaadvent-lördagen var det tänkt att traktorns depåbesök skulle avslutas men rätt som det var så stod det tre skotrar utanför garaget och då var man snabbt övertygad om att traktorn nog fanns kvar till senare medan skoteråkningen var just då.
Vi valde halvlånga rundan som innefattade Losjön bland annat. Ingen nyhet men vi blev återigen påmind om att dagens skotrar inte är anpassade för den som vill ha varm mat vid ankomsten till vindskyddet. Förr fanns det alltid plats för en korvburk nära avgasrör eller ljuddämpare, men idag: icke.

Andra advent var det snubblande nära att traktorskruvandet skulle fått ta ännu en paus när det kom två skotrar med norgeanknytning på besök. Vi enades om att ta en rejäl tur efter nyår och i stället göra lite husnära göromål resten av den dagen. Och brodern var bortrest så han hade ingen rösträtt.
Alldeles utan skoteråkning blev det ändå inte eftersom jag under söndagen gjorde en ensamtur till Lillsjön, att åka dit på andra advent är ju en tradition som är nästan lika gammal som själva advent.

Lördagen därefter hade Finnsvedsavdelningen fått förstärkning men vi lyckades missa hela gänget när dom var och letade oss så vi fick göra en liten nytta-med-nöjestur alldeles för oss själva.
Jag hade riggat kälken med lite snökäppar så det var bara att plocka med borrmaskinen och dra iväg för att sätta ut en pinne eller två. Tidigt på säsongen kan det vara bra att ha motorsågen med och det sköter brodern om.
Första vattnet att dra led över var Namnlöstjärn. Något snopen kunde man konstatera att en vital del saknades i utrustningen, riktigt vad tänker jag inte säga mer än att det var första gången jag satt ut ledkäppar med hjälp av motorsåg.

Tredje advent gjorde vi ett återbesök i Sandnässkogarna bland annat så ville brodern bjuda på varm korv vid Stor-Åksjö-campen. Eftersom det är som det är med skotrarnas korvvärmningsegenskaper så var det säkrast att använda en beprövad metod som går ut på att leta upp lite torr ved att sätta eld på.
Efter att ha jobbat en bra stund med elden så var korven extra god.


Den gångna helgen var jag bortrest för att hämta hit en skoterintresserad ungdom medan dom hemmavarande skoterdårarna skickade retfulla bilder från hamburgerbaren på Turingen.

Premiär ....igen!

Veckans snöblandade regn blev inte den katastrof många befarade, tvärt om. Den här helgen blev det full omgång, som det brukar heta i sportreferaten, med fina skoterturer i dagarna två.
Ute i terrängen visade det sig att alla mätinstrument glömts hemma så stövelskaften fick vara måttstock och på mina stövlar har det varit motsvarande mer än 2 decimeter, oftast runt 3.
Och det är förvånansvärt bra drag i snön utan att vara tung blötsnö och i stort sett inga genomslag mot stenar och andra tråkiga saker som kan gömma sig under snön. Förra veckan var det lite väl fluffigt för att ge nån bra dämpning.
Under lördagen blev det korta rundan med diverse iskontroller längs rutten. De flesta, för att inte säga alla, vatten på andra sidan Struldalen har godkänd istjocklek men på några ställen valde vi bort passage då det var lite lurigt längs strandkanten där varmare myrvatten smälter isen och även en del mörka fläckar längre ut.
Efter Långvattnet blev det kraftledningen över Knippen och ner i Struldalen och hemåt.

Den riktiga premiären var det för vår interkomutrustning vars fullständiga namn är Scala Rider Packtalk. Fungerade kanonfint från start med kristallklart ljud och hyfsad räckvidd, 150-300 m beroende på terräng. Innan vi var hemma igen hade vi drabbats av lite driftstörningar i kommunikationerna men troligtvis handlade det om bristfällig studie av instruktionsboken.
Funktionerna är röststyrda och den trevliga engelska damen blev nog stundtals lite förvirrad när vi pratade jämtska med henne. Det lär knappast bli fråga om SFI för henne så vi får väl prata mer engelska så hon förstår vad vi menar.

I dag, söndag, hoppade vi på spåret från i går borta vid kraftledningen och premiärkörde mot Svartnäset med tanken att premiärfika vid Abborrnäset.
Tittade förbi hos stugvärden i Finnsved och blev inbjudna på kaffe, något som vi vänligt tackade nej till. Det skulle sett ut det, att börja säsongen med att fika inomhus!!
Efter sedvanlig provborrning susade vi över Mellansjön och ganska snart var vi på friskvårdsanläggningen.
Råssjön är förstås fortsatt öppen så det blir lite samma vägval som på våren då snön tryter längs östra utfarten ur byn dvs från Råssjön mot Stor-Sjöändtjärn och vidare mot Sjöänn.

Rekordtidigt?

Det verkar som att vintern går knock nu och slår till med rejäla kallgrader och väl avvägda doser snö. I fredags var det ett alldeles strålande väder som gjorde det omöjligt att avhålla sig från en promenad ner till sjön eller förresten, jag tog skotern. Och borrmaskinen. Och isborren. Och isdubbarna.
Att gå tomhänt till sjön när man ser på långt håll att viken är isbelagd det är bara dumt för man vet ju hur det blir, man går ut på isen för att känna sig för.
Mycket riktigt, det slutade med en fin promenad över till andra sidan efter att istjockleken kollats med jämna mellanrum.
Mätningarna visade att det fattades någon enstaka centimeter till gröna området på borren. Vid holmen var det en snöfläck där isen morrade åt mej när jag borrade i den så det var bara att göra en taktisk reträtt. Det var en förrädisk dubbelis kanske 6 centimeter tjock totalt.
Efter en kringgående manöver kunde jag fortsätta mot andra sidan men ingenstans visade graderingen på grönt och då blev det ingen skotertur.
Under lördagen lyckades jag hålla mej undan så brodern fick sköta skoteråkande och iskoll alldeles ensam. Vad jag förstod så hade det inte hänt så mycket med istjockleken på ett dygn så det blev inga spår över isen den dan heller.
Idag föreslog sonen, som var hem på snabbesök, att vi skulle ta en promenad till sjön och det var ett förslag i min smak. Råkade få med mej borrutrustning så det blev även ett besök UT på sjön. Kunde då notera att isen växt några centimeter sen förra mätningen.
Sedan sonen vinkats av blev det lite utförligare kontroll och den visade att det, i genomsnitt, var gott och väl på grönt eller ca 12 centimeter utom på den gamla snöfläcken som hade ca 7,5 cm, men det fanns bra marginal med tjock is mellan fläcken och holmen. Bara att hämta skotern alltså.
Trots att den här dagen funnits inskriven i almanackan i många år är det första gången jag varit med om att det fars över sjöändviken på rätt dag, på farsdag alltså.
Väl över på andra sidan noterade jag att leden upp mot Sjöändtjärnen var premiärkörd så det struntade jag i och åkte till Råssjön i stället för att kolla isläget där.
Det var snabbt gjort för det fanns i stort sett inget att kolla. Fyra skoterlängder rakt ut från land var det öppet vatten medan det mot norr fanns antydan till isbildning.
Men det är nog ganska normalt, bara premiärturen över Sjöändviken som blev rekordtidig.
Snöläget är lite svårt att mäta på ett rättvist sätt eftersom det ligger en del gräs i botten vid mätplatsen men ca femton centimeter fluffig snö är kanske nära sanningen.

Knappt

Det är knappt man tror det, både snö och kallt i början av november. Men visst, det är slut på sommartiden och skoterns dag är avklarad så om det inte vore för den pessimistiska statistiken vore allt frid och fröjd. Vi har haft en riktigt behaglig höst så det känns inte som att den riktiga vintern är här, bara att hoppas att jag har fel och det är fullt skoterföre vecka 47. Det är ungefär helgen runt den 25 november som det ska premiärköras över Sjöändviken. Sen att föret brukar tina bort och inte komma tillbaka förrän till nyåret det är en annan och dystrare femma.

Skoterns dag klarade jag av i ensamt majestät eftersom brodern avstod till förmån för nån smärre åkomma. Med ensam menas som representant från byn, vid besöksmålet var man långt ifrån ensam. Alltså - det var tjuvtjockt hos Oktan förra året och år var det nog dubbelt upp, fattar inte vad alla skulle där å göra. Knappt att man fick syn på nån skoter för allt folk som trängdes både ute och inne. Inomhusdelen har för övrigt blivit dubbelt så stor i och med den utbyggnad som invigdes lagom till Skoterns dag. Utomhus var det tänkt att det skulle hoppas och flygas med skoter men den aktiviteten fick utgå på grund av det blåsiga vädret.
Besökte såklart de andra två skoterhandlarna och hos japanerna var det sorgligt tomt, nästan öde, medan Motorhuset väl hade hyfsat med besökare. Men som jag sagt förut, stora delar av de skoterintresserade förflyttar sig mellan handlarna så alla lär få sin beskärda del av besökare.

När det gäller personlig utrustning har det under sommaren skett lite investeringar. Vi har kraftigt uppgraderat vår komradioutrustning, de gamla grejerna har säkert legat och samlat damm i fem/sex år men nu ska vi in med modern teknik. Det är frågan om samma grejer som motorcykelåkarna använder (Scala rider), ska bli spännande att höra hur det fungerar i skogen.

Måste även nämna om en sommaraktivitet som jag ägnat mej åt. Jag har tuffat på Näkten. Det händer ibland att jag i skotersammanhang säger att -"vi tuffade vidare ....." men nu har det handlat om en båtmotor med det karaktäristiska tuff-ljudet. Bland besöksmålen kan nämnas Sandudden i Sandnäset och Brynjeholmen (som man påstår heter Kallesholmen, dock inte i min värld). Besöksmål som med fördel också kan angöras med snöskoter.

Enda anledningen till att jag nämner båtåkandet är att det ska bli sökbart här på nätet, jag har nämligen försökt hitta nån fler som har en likadan inombordare som jag har, nån man kan prata reservdelar osv med, men det blir bara träffar på amerikanska sidor, vore kul om man kunde få kontakt med nån i Sverige.
Motorn är en Caille Perfection Motor tillverkad i USA för drygt hundra år sedan. Båten den sitter i är inte fullt lika gammal men gott och väl 65+
Framförallt båten har varit ett stillastående renoveringsprojekt under en massa år men i somras bestämde jag att nu fick det vara nog.
Motorn är extremt lättstartad och tuffar lika gott som jag minns så det blev några riktiga nostalgitrippar uppöver sjön under sensommaren då jag hade lite ledighet.