Inställd

Dags att runda av nöjesdelen av årets skotersäsong.

Skotrarna är inställda och man börjar ställa in sig för ett liv utan skoteråkning en tid. Men snart nog är man ute på en skogspromenad längs nån skoterled. Det är väl så viktigt med barmarksträningen, som bekant.
Och det kan även hända att man råkar få med sig några ledkryss, hammare och spik för att inte tala om röj-verktyg.

Tittade som hastigast på lite statistik när det gällde körda mil och kunde konstatera att det fattades ca fem kilometer till 260 mil fördelat på fyra skotrar. Av dessa är kanske 100 mil i tjänsten, dvs för den lokala skoterklubben och resten hamnar då på nöjeskontot.
Antalet körda mil sjunker för varje år, förhoppningsvis beror det på att Skoterdårarnas förening satsar på kvalitet och inte kvantitet. Nåt år han man ju drabbats av kort säsong men i år känns det som att den blev ganska lagom för att ladda batterierna.

Vissa år han det blivit en eller flera turer till exempelvis Vemdalen, Rätan och Storsjö men i år var det nära att vi inte ens kom till Turingen. Däremot var vi till Tornet minst tre gånger och Bräcke vid två tillfällen.
Årets grej var utan tvekan utflykten till Åkersjön. Det går säkert att utveckla sådana resor tex genom att åka skoter hela vägen och lämna bilen hemma men då måste man ha lite bättre framförhållning med frånvaro från jobb mm.
När det gäller snötillgång och före så blev det det bästa på många år även om man klagade över vatten på isarna strax efter nyår men när det frös ihop blev det perfekt. Och mars blev en riktig solskenshistoria på alla vis.

Om man skulle drista sig till att sätta ett betyg på skotersäsongen lär det nog handla om en fyra eller väldigt nära i alla fall.
Och nu blir det till att damma av geocachingutrustningen för nu förvandlas jag till strulig Strulkuse.
Cacha lugnt.

Swish

I dag är det en vecka sedan skoterföret stack å försvann. Man kan nästan säga vad klockan var när vintern tog slut i söndags eller natten mot måndag, rättare sagt. Och liknelsen med ljudet  då pengarna försvinner från kontot ligger nära till hands - svisch (stavas swish om du frågar banken).
Annars blev förra helgen en grandios avslutning på säsongen. Fredagen bjöd på skarföre, perfekt för att köra ut lite stolpar och ledkryss som en förberedelse för nästa säsong.
Likadant på lördag då det också blev ett litet arbetspass för den andra skoterföreningen innan det blev Skoterdårarnas förening för hela slanten.

Det finns mycket som är outforskat i närområdet och av någon anledning är området neråt Losjön extra outforskat för min del.
Stora myrar och gammal bäverdränkt skog, svanar och gamla fäbodar i en salig blandning fick man ta del av på den turen som väl egentligen var en liten spontantripp delvis för att kunna friskskriva Skidoon efter en tids hosta och heshet.
Själv åkte jag Blå-Ranger eftersom den var närmast till när vi drog iväg.

Själva finalen spelades på söndagen och då kom vi på att vi inte hade varit till Turingen en enda gång denna vinter. Sagt och åkt - men inte den lätta vägen förståss. Vi testade diverse krångliga vägar, det var ju så lättåkt överallt. Lagom till fikarasten närmade vi oss Turingen efter att ha valt bort Brattkullens grillplats eftersom den ligger lite mörkt till.
Det var soligt och fint vid Turingens vindskydd, tyvärr blåste det ganska otrevligt så byggnaden fick göra rätt för namnet.
Efter säsongens sista skoterfika skulle den nygamla leden mot Handsjöbyn kollas. Vi åkte där tidigare men nu verkar man ha gjort en arbetsinsats för att röja och dra leden så att den blir så bra som möjligt.
I Handsjöbyn hade vi svårt att hitta det rätta vägvalet så det blev lite irrande innan vi kom till en väg och en kraftledning som gick åt vårt håll. För trots att skoterföret var bra så var det som vanligt ett lotteri när det gällde vilka skogsvägar som var plogade.
Barmarkskörning blev det ändå, helt ofrivilligt och inte så kul när det mitt i en kraftig uppförskörning i en kraftledningsgata plötsligt saknades snö. Däremot var det isigt och stenigt.
Vi hoppade av kraftledningen vid Långvattnet och då var vi ju på hemmaplan och några minuter över fyra svischade men in på gården efter en högst normal åttamilsrunda, som sagt den sista för säsongen.
Innan vi styrde upp från sjön kollade jag hur det var med ledkäpparna, och de satt fortfarande orubbligt fast.

Natten mot måndag tokblåste det varma vindar som smälte snön på sjöarna så det var rejält blött och pinnarna mognade snabbt för att skördas i början av veckan.
Senare i veckan torkade det upp men man vet aldrig hur vädret utvecklar sig, dessutom var det ganska fullt på övriga dagsprogrammet, så det var skönt att ha pinnarna på landbacken.


 Jag tycker det blev en bra skotervinter, visst såg det lite tveksamt ut vid jultiden men sen blev det ju hur bra som helst, ända in i kaklet.

Rangertur

Det kan vara besvärligt att få en servicetid på verkstad, därför gäller det att passa på när man hör till de utvalda. Efter påskdagens crusing blev det ett tvingande besök i (den egna) verkstaden för Ski-doo´n. Reservdelsleveranserna funkade inte som beräknat på grund av oflyt i kombination med kortvecka och det gjorde att den inte kom ut ur depå denna helg.
Men det finns pålitlig back-up för sådana tillfällen: Lynx Ranger.
För att sympatisera med brodern så beslutade jag mej för att plocka ut min gamla trotjänare ur beredskapslagret så att det kunde bli en riktig Rangertur.
Jag har två Rangermodeller så det ska sägas att det handlar om den s.k. Rö-Rangern, till skillnad mot Blå-Rangern. När man har fyra maskiner på g samtidigt så kan det bli svårt att hinna använda alla så det här var ett bra tillfälle att få köra nåt annat.
Planeringen var minimal, friåkning - lilla svängen - helst sällan körda trakter, var väl det enda som bestämdes.

Och så blev det. Perfekt skarföre medgav i stort sett vilka vägval som helst och det bar iväg förbi Kårviken och informella vägar mot Tjutbodarna. Det är sällan man kör kraftledningen bortom Tjutbodarna men idag passade vi på.
Passade på gjorde även min Lynx Ranger LTS - att fylla 9000 kilometer, still going strong.

Hade väl tänkt ta nån skogsbilväg i en annan riktning och till en annan sjö men på grund av snöröjningen som skett så blev det kraftledningen fram till Bodsjöstrupen.
Man kan väl säga att vi där knöt ihop säcken för säsongen eftersom det var där vi fikade under årets första längre tur, då i norskt sällskap.
Efter gott fika vid Bodsjöns strand bar det norrut, mot Pån, längs en fin och välanvänd led.
Riktigt hur planeringen var fattade jag nog aldrig men vi tuffade nord-nordväst-ut längs Pån, Smalpån, Östersjön och Mellsjön. Vindskyddet vid Mellsjön är obligatoriskt bensträckarstopp vid passage på väg mot bl.a. Tandsbyn, så även denna dag fast vi här tänkte vi vända hemåt. Parkerade lite på sidan av spåret för att ge plats åt en skoter som vi såg på avstånd komma emot oss.

Undrar vad oddsen var att det skulle vara nån man kände som kom där och då? Skapligt höga kan jag tänka, men att det kunde vara närmaste grannen det rymdes inte på totalisatorn. Men så var det.
Efter lite taktiksnack slog vi följe tills skoteramatören valde vägen mot Älgsjön och vi drog mot Näkten via Dödre.

GPS-hållare.
Den exklusiva Silver Edition

Om inte förr så upptäkte man vid sjökörningen att komforten skiljer en del mellan Rangern och Xtrimen. Bättre då att kryssa i skogen där Rangern trivs bättre. Således drog vi från sjön och upp mot Sandnässkogen för att landa i buan.

Av det förutspådda snöovädret såg vi ingenting på hela dagen, tvärt om lyste solen tidvis, men med ett fåtal kilometer kvar till hemmet så fick vi snövittring. När både maskinen och föraren var garagerad ökade det på med snöandet, så det blev en väl tajmad Rangertur. Drygt sju mil blev den förresten, den lilla svängen.

Sammanfattning så här långt

Påskdagen fortsatte lika som påskaftonen, med strålande sol och diverse familjesammankomster vid nån lämplig sjö. Eller tjärn, dock inte samma som dagen innan och inte samma meny heller. Påskaftonens kulinariska övningar byttes till mer standardbetonat från grill-o-steket nämligen "korv med pölse" som Norsken så träffande sa vid nåt tillfälle.
Efter trivselträffen vid tjärnen så drog vi (fick sällskap denna gång!) ut på en liten crusing ner mot Örasjön och lite forskning efter vägar man minns att man glömt.
Under annandagen som var den första april blev det en sån där tokresa, typ bara för att, till Svenstavik.
Jag hade fått ett ryck att jag skulle åka skoter till Dollar, som sagt - bara för att. Tyvärr var asfaltplanen stor som en evighet för mina styrstål så jag fick gå flera meter, jag är annars van att köra skoter ända fram när jag ska nånstans.
Både till och från Svensta valde jag delvis andra vägar än de vanliga. Utan gå in på detaljer kan jag väl säga att ditvägen var värre än hemvägen.
Till annandagen hör för övrigt att plocka in ledmarkeringarna på sjöisarna. I år är det inte ens att tänka på, dom har fått för lite sol och värme och sitter som berget.

Att julen liksom föret, typ kälkföret, räcker till påsk är ett gammalt uttryck, men hur länge räcker påsken?
De allra flesta tappar väl räkningen vid annandagen men jag brukar anse att det hör till påsken att montera ner Pimpelexpressen. I veckan blev den ihoppackad och inpackad, det var nog fjärdedag påsk och då slutar i alla fall jag räkna. Inom kyrkan tror jag att man håller räkningen i ytterligare några veckor.

Det där med föret då? Jaa, visst syns det att nåt är på gång, vägarna blir bredare och en del gräs tittar fram men själva föret är det ingen fara med.


Man får alltså vara beredd på att det kan inträffa både en och annan skotertur om man har tur ..... med vädret tänkte jag då främst. Ser visserligen ut att bli snö i helgen men vaadå, låt det snöa!

Halvtid

Halva påsken är avklarad, bara en och annan dag kvar.
Långfredag är lika med pimpeltävling på sjöändviken här i byn. Det såg lite grått ut från morgonen men med lite positivt tänkande så försvann molnen och det blev en riktigt bra dag på alla vis. Deltagarna hittade tillbaka efter två år av inställda tävlingar. När det gäller det skoterrelaterade inslaget så klarade Pimpelexpressen nypremiären riktigt bra. Första "lasset" kan bli det värsta eftersom rusningen till att få åka är störst och det aldrig går att göra en träningsrunda i förväg. Och visst blev det fullt lass och några meter på "rullen" innan farten var uppe. Tack vare hårt och fint underlag gick alla turer bra plus att det mellan turerna kördes kompletteringstrafik med flera mindre åkdon typ skoterpulkor/slädar.

Det extremt vackra vädret under påskaftonen hade en något förslöande inverkan även på de mest inbitna skoterdårarna. Efter en kraftigt förlängd lunchfika vid en fiskesjö, eller tjärn för att vara exakt, så kändes det som en bra ide att överge sällskapet och dra på en ensamtur i närområdet.
Hittade ett fantastiskt område (läs kraftledningsgata) med djup orörd snö på myrar och i lagom branta stigningar. Det gick ju som hejsan uppför backarna där och jag blev mer och mer modig när det gällde branter. Största utmaningen kändes det vara att man var ensam. Naturligtvis inträffade det gamla talesättet att högmod går före fastkörning. 
Helt enligt regelboken så var det en sten bakom skotern just på den plats där jag fastnat. Eftersom jag vägrar lyfta skotern med handkraft så blev det till att köra hela programmet med skottning och anskaffning av någon form av lyftspak/hävstång för att flytta skotern åt sidan förbi stenen.
Återigen blev det kombivinschen som hjälpte mej ur det besvärliga läget. Jag vinschade helt enkelt upp maskinen ur gropen för att sedan tippa åt sidan. Funkade riktigt bra och den bärgningshjälp som hade jour kunde återkallas.

Efter två påskhelger med bedrövligt skoterföre har vi nu ett  kanonföre som kommer att hålla en bit in i april om inget oförutsett inträffar.

Fjällen kändes väldigt nära

Påskdagen ser ut att bli strålande även den, så nu är det bäst att göra sig redo - Gla´ påsk förresten!

Lätt hittad

Som jag antytt tidigare är det en hel massa småsaker som ska fixas till långfredagens stora begivenhet här i byn, pimpeltävlingen.
Efter att jag förra våren miste min gamle trotjänare, timmerkälken, så har det varit osäkert om man över huvud taget skulle bry sig om en fortsättning på pimpelexpressens fortsatta existens. "Felet" som gjordes för sådär tolv-tretton år sedan var att man startade denna taxiverksamhet, mest som en kul grej. På senare år har det varit ett uppskattat och efterfrågat inslag vid tävlingen. Vid de allra flesta pimpeltävlingar får man handgå ut till fiskestället men här finns alltså taxi.
I veckan hittades en lämplig ersättare till min bortkomna kälke och efter lite ombyggnad i helgen så ser det ut att bli snurr på taxiverksamheten även i år.
När det och en del annat var ordnat kunde man idag ägna sig åt lite väsentligheter, en skotertur tex.
Övrig styrelse var förhindrat så jag fick offra mej för att ensam fylla kvoten.
Har man inget speciellt mål kan man alltid åka och tanka, sagt och gjort, fyrtiofem minuter senare var man på Ok i Svenstavik.
Baktanken med tankningen var att när man ändå var en bit på väg skulle man passa på att söka efter den retfullt svårhittade leden mellan Lättsjön och Vigge.
Etappmål 1 var att fika vid ett av de två vindskydden vid Lättsjön. Två minuter före sjön gick solen i moln. Okej, väderrapporten hade förvarnat om mulnande så jag var förberedd. Vid det nyare vindskyddet, inom Ekopark Galhammar, doftade det gott från en liten tallrot som låg och glödde. Föregående gäster kunde inte vara långt borta alltså.
Det går lite fortare att fika om man inte har nån att surra med och ingen sol fanns att vända synen emot så ganska snart var man fikad och på väg. En minut efter Lättsjön tittade solen fram igen.
Första sträckan fram mot Bölesmyren åkte vi för några veckor sedan och ganska snabbt var jag där vi kom in på leden den gången, sen var det nya marker.
När jag närmade mej Vigge dök det upp ett skidspår och jag tänkte -"inte nu igen" för skidspår vill man ju inte hamna i men här nånstans har det hänt flera gånger.
Det såg ut som en delad led så jag fortsatte för det fanns även ledkryss där.
Till slut öppnade sig landskapet och jag hade Hoverberget framför mej så det verkade som jag kommit rätt.


Precis då bar det av mot en gård och det såg inte riktigt rätt ut men jag chansade och körde genom gården och det var nog där leden gick, men lite mysko såg det ut. Tror för övrigt jag åkt där tidigare men från andra hållet.
Det finns säkert nån tvärförbindelse för att ta sig från Lättsjön mot Arådalen utan att behöva åka ner i byn men det får bli ett framtida forskningsprojekt.
Sen var det bara att hoppa över tre-tju-ettan, runda macken och åka ner till sjön så var uppdraget slutfört. Hur svårt kan det vara?
Resten av resan gick på rutin. I dag blev det Balviken-Berg-Skuckuviken-Sörvickran och hem.

Snösvängen

Efter en tidig nattning på lördagskvällen var det snabba ryck som gällde på söndagsmorronen. Vi ruskade liv i skotrarna för färd upp till frukosten, sen var det till att städa och lämna rummet.
Sen nyckeln var lämnad stack vi mot närmaste orörda myrområde och det visade sig finnas närmare än man anade och hur mycket som helst.
Nu blev det några timmars kvalitetsskoteråkning. När den ena myren med fin pudersnö tog slut så var det bara en liten skogsdunge att kryssa igenom så var man på nästa vita fält.
Trots att snön nog, bitvis, var närmare en meter djup så var det inte helt bottenlöst utan det finns bra bärighet, nästan lite för bra om man vill ligga i djupa svängar med axlarna nere i snön. Personligen kan jag leva utan att ha snöat ner mej så, det kändes tillräckligt roligt att surfa runt på nästan oändliga vita vidder.
Allting har en ände så efter en traditionell lunchmacka i det fria så måste vi leta oss mot bilen, lasta och starta hemresan.
Sammanfattningsvis kan man säga att det blev några riktigt bra dagar men att söndagen blev en riktig höjdare, det som förvånade var att det syntes så lite skoteråkare ute i trakterna där vi var. Men dom får så klart skylla sig själva.


Ledsystemet i området liknar på kartan ett fisknät så det finns alla chanser att köra vilse för den som vill det. Själva lederna är väl inte såå märkvärdiga utan ungefär som här hemma dvs allt från bedrövlig puckelpist till riktigt släta och fina.