Lätt hittad

Som jag antytt tidigare är det en hel massa småsaker som ska fixas till långfredagens stora begivenhet här i byn, pimpeltävlingen.
Efter att jag förra våren miste min gamle trotjänare, timmerkälken, så har det varit osäkert om man över huvud taget skulle bry sig om en fortsättning på pimpelexpressens fortsatta existens. "Felet" som gjordes för sådär tolv-tretton år sedan var att man startade denna taxiverksamhet, mest som en kul grej. På senare år har det varit ett uppskattat och efterfrågat inslag vid tävlingen. Vid de allra flesta pimpeltävlingar får man handgå ut till fiskestället men här finns alltså taxi.
I veckan hittades en lämplig ersättare till min bortkomna kälke och efter lite ombyggnad i helgen så ser det ut att bli snurr på taxiverksamheten även i år.
När det och en del annat var ordnat kunde man idag ägna sig åt lite väsentligheter, en skotertur tex.
Övrig styrelse var förhindrat så jag fick offra mej för att ensam fylla kvoten.
Har man inget speciellt mål kan man alltid åka och tanka, sagt och gjort, fyrtiofem minuter senare var man på Ok i Svenstavik.
Baktanken med tankningen var att när man ändå var en bit på väg skulle man passa på att söka efter den retfullt svårhittade leden mellan Lättsjön och Vigge.
Etappmål 1 var att fika vid ett av de två vindskydden vid Lättsjön. Två minuter före sjön gick solen i moln. Okej, väderrapporten hade förvarnat om mulnande så jag var förberedd. Vid det nyare vindskyddet, inom Ekopark Galhammar, doftade det gott från en liten tallrot som låg och glödde. Föregående gäster kunde inte vara långt borta alltså.
Det går lite fortare att fika om man inte har nån att surra med och ingen sol fanns att vända synen emot så ganska snart var man fikad och på väg. En minut efter Lättsjön tittade solen fram igen.
Första sträckan fram mot Bölesmyren åkte vi för några veckor sedan och ganska snabbt var jag där vi kom in på leden den gången, sen var det nya marker.
När jag närmade mej Vigge dök det upp ett skidspår och jag tänkte -"inte nu igen" för skidspår vill man ju inte hamna i men här nånstans har det hänt flera gånger.
Det såg ut som en delad led så jag fortsatte för det fanns även ledkryss där.
Till slut öppnade sig landskapet och jag hade Hoverberget framför mej så det verkade som jag kommit rätt.


Precis då bar det av mot en gård och det såg inte riktigt rätt ut men jag chansade och körde genom gården och det var nog där leden gick, men lite mysko såg det ut. Tror för övrigt jag åkt där tidigare men från andra hållet.
Det finns säkert nån tvärförbindelse för att ta sig från Lättsjön mot Arådalen utan att behöva åka ner i byn men det får bli ett framtida forskningsprojekt.
Sen var det bara att hoppa över tre-tju-ettan, runda macken och åka ner till sjön så var uppdraget slutfört. Hur svårt kan det vara?
Resten av resan gick på rutin. I dag blev det Balviken-Berg-Skuckuviken-Sörvickran och hem.