Lätt hittad

Som jag antytt tidigare är det en hel massa småsaker som ska fixas till långfredagens stora begivenhet här i byn, pimpeltävlingen.
Efter att jag förra våren miste min gamle trotjänare, timmerkälken, så har det varit osäkert om man över huvud taget skulle bry sig om en fortsättning på pimpelexpressens fortsatta existens. "Felet" som gjordes för sådär tolv-tretton år sedan var att man startade denna taxiverksamhet, mest som en kul grej. På senare år har det varit ett uppskattat och efterfrågat inslag vid tävlingen. Vid de allra flesta pimpeltävlingar får man handgå ut till fiskestället men här finns alltså taxi.
I veckan hittades en lämplig ersättare till min bortkomna kälke och efter lite ombyggnad i helgen så ser det ut att bli snurr på taxiverksamheten även i år.
När det och en del annat var ordnat kunde man idag ägna sig åt lite väsentligheter, en skotertur tex.
Övrig styrelse var förhindrat så jag fick offra mej för att ensam fylla kvoten.
Har man inget speciellt mål kan man alltid åka och tanka, sagt och gjort, fyrtiofem minuter senare var man på Ok i Svenstavik.
Baktanken med tankningen var att när man ändå var en bit på väg skulle man passa på att söka efter den retfullt svårhittade leden mellan Lättsjön och Vigge.
Etappmål 1 var att fika vid ett av de två vindskydden vid Lättsjön. Två minuter före sjön gick solen i moln. Okej, väderrapporten hade förvarnat om mulnande så jag var förberedd. Vid det nyare vindskyddet, inom Ekopark Galhammar, doftade det gott från en liten tallrot som låg och glödde. Föregående gäster kunde inte vara långt borta alltså.
Det går lite fortare att fika om man inte har nån att surra med och ingen sol fanns att vända synen emot så ganska snart var man fikad och på väg. En minut efter Lättsjön tittade solen fram igen.
Första sträckan fram mot Bölesmyren åkte vi för några veckor sedan och ganska snabbt var jag där vi kom in på leden den gången, sen var det nya marker.
När jag närmade mej Vigge dök det upp ett skidspår och jag tänkte -"inte nu igen" för skidspår vill man ju inte hamna i men här nånstans har det hänt flera gånger.
Det såg ut som en delad led så jag fortsatte för det fanns även ledkryss där.
Till slut öppnade sig landskapet och jag hade Hoverberget framför mej så det verkade som jag kommit rätt.


Precis då bar det av mot en gård och det såg inte riktigt rätt ut men jag chansade och körde genom gården och det var nog där leden gick, men lite mysko såg det ut. Tror för övrigt jag åkt där tidigare men från andra hållet.
Det finns säkert nån tvärförbindelse för att ta sig från Lättsjön mot Arådalen utan att behöva åka ner i byn men det får bli ett framtida forskningsprojekt.
Sen var det bara att hoppa över tre-tju-ettan, runda macken och åka ner till sjön så var uppdraget slutfört. Hur svårt kan det vara?
Resten av resan gick på rutin. I dag blev det Balviken-Berg-Skuckuviken-Sörvickran och hem.

Snösvängen

Efter en tidig nattning på lördagskvällen var det snabba ryck som gällde på söndagsmorronen. Vi ruskade liv i skotrarna för färd upp till frukosten, sen var det till att städa och lämna rummet.
Sen nyckeln var lämnad stack vi mot närmaste orörda myrområde och det visade sig finnas närmare än man anade och hur mycket som helst.
Nu blev det några timmars kvalitetsskoteråkning. När den ena myren med fin pudersnö tog slut så var det bara en liten skogsdunge att kryssa igenom så var man på nästa vita fält.
Trots att snön nog, bitvis, var närmare en meter djup så var det inte helt bottenlöst utan det finns bra bärighet, nästan lite för bra om man vill ligga i djupa svängar med axlarna nere i snön. Personligen kan jag leva utan att ha snöat ner mej så, det kändes tillräckligt roligt att surfa runt på nästan oändliga vita vidder.
Allting har en ände så efter en traditionell lunchmacka i det fria så måste vi leta oss mot bilen, lasta och starta hemresan.
Sammanfattningsvis kan man säga att det blev några riktigt bra dagar men att söndagen blev en riktig höjdare, det som förvånade var att det syntes så lite skoteråkare ute i trakterna där vi var. Men dom får så klart skylla sig själva.


Ledsystemet i området liknar på kartan ett fisknät så det finns alla chanser att köra vilse för den som vill det. Själva lederna är väl inte såå märkvärdiga utan ungefär som här hemma dvs allt från bedrövlig puckelpist till riktigt släta och fina.

Åkersjön x 2

Ansätten

Efter en snabbkoll av bokningsläget för hotellet i Åkersjön så hade vi hux flux en skotertripp av, för oss, ovanligare slag att se fram emot. Packade och klara drog vi från byn i ett-tiden på fredagen för en sjuttonmilatripp till skoterparadiset Åkersjön.
Vi hade bokat vandrarhemsboende och anlände till den sprillans nya strandpaviljongen i lämplig tid för att flytta i på rummet, packa av skotrarna och åka upp för att testa den omtalade pizzabuffen.
Jag torde inte vara värsta kulinariska experten men slätstruken kan vara ett betyg som passade i sammanhanget. Men visst blev man mätt.
För att inte slöa till av maten klädde vi oss för en sväng i omgivningarna i den nedgående solens sken.

Jänsmässholmen

Helt obekanta i trakten blev det bara några svängar i närområdet, en plats som man verkar hamna på nästan automatiskt är Önrun, en fjälltopp med fin utsikt mot fjällen i väster och norrut. Två mil blev det första dagen.
Precis som hemma så var inte lördagens färdväg planerad in i minsta detalj utan det fick bli lite på gehör.
Vi åkte ganska rakt norrut, mot Häggsjövik där vi svängde västerut mot Ansätten. På sjuttiotalet var Ansätten ett besöksmål för utförsåkare. Ett kanske lite exotiskt ställe som, då liksom nu, saknade bilväg och elström. Skidåkarna tolkade efter en vessla från Bakvattnet för att ta sig till skidbacken.
Nån kilometer före skidanläggningen hittade vi en brant backe som naturligtvis skulle testas. Det var väl inte värsta branten men alldeles lagom för mej att skotta mej uppför.
Tillbaka nere på den lägre nivån såg vi dagens första skotrar, vi hade alltså åkt nästan fyra och en halv mil utan att se en skoter, mitt i paradiset. Tog häng på ynglingarna som vi sett och strax var vi vid skidbacken i Ansätten. Då fattade vi var alla skoteråkarna höll till, där kryllade det nämligen av dem.
Det var alltså bara skoterdårarna som valt den långa vägen till "fikastället på fjället", serveringen var nämligen öppen medan liften slutat gå för länge sedan. Runt om i omgivningarna hade folk grävt ner sig för att grilla sig själva och kanske lite korv.

Snabel-a

Från Bakvattnet har man kanske sju kilometer och från Åkersjön dubbelt så långt. En lagom utflykt för de flesta, kanske.
Efter en rejäl fikapaus, då vi passade på att glömma bort att det fanns en geocachegömma där i närheten, drog vi söderut och hamnade så småningom i Jänsmässholmen, mitt i ett större gäng skoteråkare som nog skulle in till därbelägna hotellet för rast/vila som man sa i lumpen. Det måste ha varit runt trettio pers, bland annat med norskt inslag av reg-skyltarna att döma.
För att inte komma hem för tidigt blev det en sväng mot bl.a Finnsätern innan det bar norrut mot Åkersjön. Tillbaka vid startpunkten visade trippmätaren ca tio mil.
Dag 2 avslutades sedan med en alldeles förträfflig middag vid hotellet.

Under isen

Redan vid ankomsten under fredagen blev vi varse att vi hamnat i något dåligt sällskap, det var nämligen en träff för Polarishandlare.
Det var bl.a. folk från Amerika, Norge, Finland och nåt tysktalande land. Trodde faktiskt att det räknades som landsförräderi att ha Polaris i Finland men tydligen går det mesta för sig nu för tiden.

Sen sist

Det är en intensiv period nu, mycket som ska hinnas med, tex att skriva nån rad här. Efter att bygdegårdsföreningen i byn drabbats av två inställda långfredags-pimpeltävlingar pekar det mesta på att det i år blir möjligt att nittonårsjubilera.
Tidigare år har det mesta gått på rutin men i år känns det som att det mesta är bortglömt, eller helt enkelt borta. Underdelen till min farkost Pimpelexpressen har fått fötter, stulen helt enkelt, och nu måste man finna en ersättning för det har blivit en tradition med denna annorlunda skotertaxi.
Detta och en massa annat som ska till för få till en pimpeltävling gör att vi lite till mans och kvinns knappt har tid till annat.
Se där vilken ordrik förklaring till min frånvaro i nästan två veckor mitt i värsta skoteråkartiden.
Efter hemkomsten från Galåbuan med flera ställen så åkte stänkskyddet på i ett försök att minska problemen med övertemp i maskineriet. Utflykten jag gjorde dan därpå var dock inte så utslagsgivande att jag vet vilken nytta stänklappen kan tänkas göra.
I princip hela förra veckan släpade sig fram mot veckoslutet då vi skulle ta skotrarna i packningen och dra iväg på en ordentlig tur utanför hemmamarkerna.
Redan på torsdagskvällen var maskinerna på plats på släpet så det var bara att dra iväg vid lunchtid på fredag.

Blåst men lugnt

Det artade sig till en fin dag med knallblå himmel och drygt 20 kallgrader innan solen fått jobba med termometern. Till start kom de vanliga skoterdårarna, hela två stycken, dessutom kom en som anmälde förhinder på grund av kraftig dubbelbokning.
Av enkla och praktiska skäl tog vi den nya-gamla vägvarianten via Sör-vickran över till Skuckuviken och rundsvängen norr om Hoverberget, med bla passage av storsjö-odjursspaningen, för att sen dra upp i Vigge.

Bortom Dalåsen har man alltid kört på isen över Högån men i dag blev det premiärtur för oss över den nya skoterbron. Ja, själva bron är sprillans ny men brofästena har funnits sen nån tidigare bro. Tryggt och säkert kändes det men man missar det strategiskt placerade vindskyddet 100 meter nerströms bron.
Det var nog inte bara bron som var ny där i trakten, även skoterleden hade fått en ny, genare, sträckning.
Premiär blev det också för skoterdårarna att träffa på ordningsmakten ute i skogen. Och trots att man i går kväll var på bygdegårdsföreningens årsmöte med efterföljande tacosafton så sa nykterhetkollen att det var lugnt och även att skotern jag åkte på var min egen.
Jag skulle förstås blivit väldigt förvånad om blåsningen visat nåt annat än noll komma noll eftersom det serverades cola till maten.
Hur som helst, det är bra att polisen gör oss skoteråkare i allmänhet påmind om sin existens.

När vi anlände till festplatsen var det väldans glest med besökare men en burgare och lite mingel senare så rasslade det till på myren och det blev mer normal befolkningstäthet. Och rackarns vilken tur vi alla hade med vädret. Däremot var det kraftigt oflyt med lotterna men det var väl ungefär som vanligt.
När det lyckas så här bra med vädret och man är där man är och man ska dit man ska är rutten självskriven, hemåt via Hundshögen. Efter en sväng till Arådalsparkeringen, mest för att kolla om bekanta var i stugan, susade vi upp till bästa utsikten. Och den var ovanligt milsvid, kändes det som. Och troligen var det ovan nämnda bekanta som anlände och stannade en bit längre ner.
För ett par år sedan valde vi ett skumpigt vägalternativ ner mot Storsjön så efter en kortare rast vid Butösmyra bestämde vi att ta den breda vägen till Myrviken. Det var inte så lustfyllt om man säger så.

Något omskakade var det sedan bra att komma ut på den förhållandevis släta sjön där vi tog sikte mot sydost för att vid Storsjöodjursspaningen ha fullbordat varvet.
Det till synes perfekta föret på sjöarna, med hårdpackad snö, gjorde att Xtrimen drabbades av värmeslag ett antal gånger eftersom snön inte virvlar upp från mattan som den borde. Får nog sätta tillbaka plösen då den lär behövas för att skapa rätta luftströmmen upp mot kylaren.
Stänklappen åker av då den är irriterande i vägen vid backning i djupsnö.
Efter sju timmar och arton mil var det bara att konstatera att vi fått ännu ett trevligt årsmöte vid Galåbuans vindskydd.

Resplaner

Nu laddar man för helgens övningar i hitre Oviksfjällen även kallad Galåbuan. Skoterträffen som Högåns skoterklubb anordnar har blivit en stående punkt på säsongen.
Nu vet man väl inte i detalj hur vädret blir på lördag men så dåligt som den gångna helgen lär det knappast bli, snarare tvärt om vad jag förstår - riktigt hyfsat alltså.
Förra helgen gjorde vi ett uppehåll i våra irrfärder i skoterlandet och vi hade ju tur med vädret om man säger så.
Fast det var nog inte sååå dåligt här nere på låglandet vad jag förstår, själv var jag bortrest för att vara farfar en hel helg och där, i Umeåtrakten, var det värsta snöstormen men man kunde förstås hålla sig inomhus.
Nästa helg var det tänkt att kolla på diverse skoteraktiviteter i Rätan alternativt pimpla på Storåksjön i Sandnässkogen. Hur otroligt det än kan låta så blir det varken eller ....
Under ett antal år har vi drömt om en lite längre tur utanför det vanliga reviret och nu tänker vi slå till med en trivselhelg i Åkersjön.
Ska bli spännande att komma till nya trakter nästa helg men först ska vi försöka hitta på en krånglig väg till Västra Galåbodarna för en traditionell skoterträff. Häng med vet´ja!!

Lätt vilse

Det kändes som lite av helgen efter helgen före eller en mellan-helgerna-helg. Mellan förra helgens supertur och de skoterträffar man har på att-göra-listan. En sån mellandag brukar det finnas utrymme för lite improvisation och jag hade en liten tanke om att göra årets första resa till Svenstavik och landet bortom där, typ Lättsjön och vidare mot Vigge. Vi har tidigare villat bort oss när vi försökte ta oss i motsatt riktning alltså från Vigge.
Under fredagskvällen blev det klart att jag missat en skoterträff, den som Hara Näsbygdens skoterklubb anordnar på Näktens is vid Ica Fåker. Givetvis skulle man dit och så blev det.
Det vanliga problemet, att undvika den närmaste vägen, löste vi på så vis att det också blev en Näkten Tour 2013, dvs en sakta förd längs stränderna in i vikar och sund för att kolla vad som hänt sen sist vad gäller hus, bryggor och andra landmärken som man inte har ett dugg med att göra. Nyfikenhet kallas det.
Fiskarfolket börjar leta sig ut på sjöarna nu, en del åker skoter medan andra får hitta sig ett spår att gå från närmaste bilväg.
När vi anlände till festplatsen var klockan bara en bit över elva, men efter lite struntprat med bekantas bekanta beslutade vi ta en tidig lunch för att ha möjlighet att fika en gång till senare under dagen.
Det som brukar hålla mej borta från kolbullarna, där sådana förekommer, är den långa kö som oftast uppstår. Det kan vara så att kolbullen håller på att bli bortvald av allt fler, av någon anledning var det i alla fall ingen kö hos kolbullestekarna vilket det däremot var hos hamburgerförsäljarna.
Mätta och belåtna (om man bortser från synpunkten att kolbullen skulle legat i pannan nån sekund till) begav vi oss mot Näcksta och Hackås.
Vi hoppade över till Storsjön för nu tänkte vi oss en attack mot Lättsjön från Viggehållet ..... i alla fall.

På Näkten hade vi sett en del vatten på isen och även på Storsjön, mellan Hackås och Matnäset, var det relativt stora områden med vatten.
I Viggeskogarna blev vi ganska snabbt bortkollrade av bland annat en vedhuggares skoterspår och sen tog det en bra stund innan vi var på rätt spår igen. Tanken att köra från andra hållet var nog inte så dum, nästa gång får det bli så.
Nåväl, vi hittade Lättsjön och även ett, av oss, oprovat vindskydd. Dumt att ta med sig maten hem så det blev till att testa inredningen i det trevliga lilla vindskyddet och det provet utföll till belåtenhet på alla vis.

Ännu mättare och nöjdare begav vi oss, eller en del av oss, på geocachejakt vid södra Lättsjön. Sen hade vi ärende till macken i Svenstavik och där pågick stora takbox-racet, man byter väl folk i fjällen på lördagarna.
På StorBacksjön syntes antydan till vatten vid Attlesstugan, sen vet jag inte så noga för vi höll oss i uppkörda  isiga hårda spår. Jaa, jag anar vilka som körde dessa spår förra veckan, då var det nog mer vatten att köra i.
Lillsjön var väldigt torr och fin liksom, i huvudsak, resten av leden hemåt.

Det händer då och då att man ser brädhasare i spåret, i dag såg vi summa tre skidåkare bara sista två milen som förresten blev tretton till antalet.