Härligt busväder

Äntligen har vi fått lite busväder med en snökvalite som bär, inte den dammiga sorten som tidigare i vinter. Om det var lite av smygstart förra helgen så blev en rivstart idag så fort man kommit hem från jobbet.
Det har faktiskt kommit en rejäl dos med snö under torsdag och fredag och nu skulle Xtrimmen få känna på nysnön. Även modular-hjälmen åkte på, ska det testas så ska det.
Drog upp mot Sjöändtjärn och Svenstavik, ett vädersträck som inte varit möjligt att testa tidigare, men nu var det tillräckligt med snö för att slippa markkontakt.
Fartstäckan längs Gråbergsvägen avslöjade att Xtrimmen drar på sig snö högt upp på strålkastarna, fick faktiskt stanna flera gånger för att sopa rent. Så nu blir det att sätta upp hjälmlampa på önskelistan.
Sen när det blev lite lugnare fart i snårskogen var snön inte lika besvärlig för lyset, det är alltså precis tvärt om jämfört med andra skotern som plogar upp snö på huven i lågfart men mindre när man kör fort. Däremot ryker det in nåt fruktansvärt bakom rutan på gamla Bettan.
Det var som vanligt en massa sly som skulle röjas och den tidigare så bekymmersfria hjälmen började nu visa tendens till igen-immnings-problem, andningsmasken håller inte helt tätt när man jobbar och andas hårdare. Ingen huggarhjälm alltså.
När ledkryssen och reflexerna snöat igen då blir det problem med navigeringen över myrarna. Såg även kryss där reflexen lossnat, det var säkert nåt sånt som hänt för i kombination med snödrevet så tappade jag bort leden och fick vända hemåt igen.
Men det var en rolig tur med ett riktigt busväder som äntligen grundar för riktig skoteråkning.

Väl hemkommen passade jag på att bygga en snöramp över det skitiga diket inne i byn, det är svårt att få till nåt bra där för en bro fixar bara diket, lutningen upp till vägen finns ändå kvar. Så det får bli en lösning av snö.

För övrigt noteras att den andra skoterklubben man är aktiv inom (alltså inte Skoterdårarnas) nu har fått ledbevisen för nästa år, så nu är det bara att söka reda på en medlemskortförsäljare och vara med i klubben ännu ett år.

Smygstart

Det kommer alltid något annat å tränger sig på så fort man sätter sig under söndagen för att göra en liten sammanfattning, så vipps är det tisdag.
För att motverka värsta abstinensen kastade jag mej på skotern omedelbart efter jobbet i fredags. Det kändes som att det var dags att dra norrut mot Sandnässkogen. Det var kanske inte så klyftigt att åka ensam på stigfinnartur, särskilt när det började skymma, men det är ju skoterdårarnas förening.
Började med att köra ganska nära land i stället för rakt över Råssjön sen blev det till att bana väg genom lövslyet. Det sägs att sommaren varit gynnsam för dylika växter och ökat kanske så mycket som 80-90 cm och alla centimetrarna lutar sig, fulla av snö, in där man vill köra, så klart.
De s.k. "småsjöarna" passerades utan problem men där leden går ner mot Stor-Noren där vände jag för att inte riskera trassla in mej i snårskogen, när snön samlas på huven och lyset har man inte en chans att se var man ska köra.
Lördagen blev en mellandag, nästan utan skoteråkning, men jag träffade de skotertokiga norska vännerna och enades om att försöka träffas för en liten tur under söndagen.
Ryktet hade gått att de uppdaterat sin maskinpark så det blev skoj att få titta och jämföra våra maskiner. Det visade sig vara en tusenkubiks Ski-doo Renegade och en Lynx Xtrim RE med föregångaren till 800-kubiks e-tecmotorn som väl hette Powertec(?)
Fina maskiner båda två och roliga att busa med på sjön. De har ett pressat program när dom är här på sin ledighet och det var hemresedag så vi fick avbryta utflykten "mitt i de bästa lekarna" som barnen sa när dom var små.
Jag tror jag lovade att fixa mer snö till nästa gång de kommer, förhoppningsvis är det nån fler än jag som kan dansa snödansen så vi hjälps åt. Om spådomar och annat stämmer ska det snöa på torsdag, det kan gärna fortsätta veckan ut och en bit in på nästa. Kom ihåg att det är många som ska leva av snön och många som bara lever för snön.
För att inte bara tvärsluta skoteråkandet tog jag på den nya hjälmen och åkte på en liten testrunda för att se hur den fungerar i kyla och det gjorde den...... riktigt bra dessutom. Lite ovant att ta på då det är mycket som ska göras rätt. Jag får återkomma med en utförligare beskrivning vid tillfälle.

Kringgående manöver

Sedan provturen med nya maskinen var avklarad i går skulle Skoterdårarna ut på en "liten tur", citattecknen kommer sig av att det ofta är de korta turerna som blir oväntat långa.
Vi bestämde att kolla läget upp mot Finnsved/Örnbergssjön. Första funderingen blev - hur är isen på Råssjön? Av nån konstig anledning var det nästan snöfri blankis utan antydan till vattendränkt snö, i alla fall inledningsvis.  Helt enligt traditionen var det aningen vatten på isen "bakom" näset men bara ett par fläckar.
Det hade blåst ner ett träd över leden på ett ställe, det fixades lite provisoriskt så att det gick att ta sig över tills man har en motorsåg med sig.
Men det var inte enda hindret, där leden kommer in på gamla Finnsvedvägen där hade någon lagt en gigantisk grushög. Vi svängde åt varsitt håll för att försöka hitta en omväg och det gick att komma fram åt båda hållen med olika grader av besvärligheter, grovt grus eller diverse diken å andra hinder.
Vi tuffade vidare över den lilla tjärnen, strax bortom den finns sedan många år en provisorisk bro som när det är gott om snö inte är några problem. Naturligtvis ska sådana här provisorier byggas bort men det blir liksom aldrig av. Nu fick brodern ett snedskär med ena skidan efter att skotern vickat till på en tuva och en tusendels sekund senare tippade ekipaget ner i diket. Såg ganska otäckt ut när skotern närapå blev liggande upp-å-ner och från min vinkel syntes inte om föraren hamnat under skotern. Snabbt som ögat var jag framme och det verkade ha gått bra, enligt uppgift inget klämt eller brutet. Det var ganska "ostädat" där i diket och det visade sig att ryggen fått sig en smäll av något.
Vi lyckades få upp skotern på rätt köl och körde vidare men det var inte så kul att skumpa fram med ömmande rygg så vi vände hemåt ganska snart.

För att inte äventyra resten av säsongen fick skoterdåren vila sin rygg idag så jag åkte upp ensam och tog bort granen som låg över vägen mellan Sandänge och gammel-Finnsvedvägen. Kollade även upp om det går att göra en tillfällig skoterled runt grusupplaget, det verkar inte vara helt omöjligt men det är ett par diken som väl får fyllas med snö om inte vi kan fixa dit hantverkare.
Visst kan man använda gamla Finnsvedvägen men om grustransporterna fortsätter då måste det finnas alternativ för den som vill köra "rätta" leden.

Once in a lifetime

Nu sitter GPS´n på plats så nu finns ingen anledning att stanna i garaget längre. Mänskligt att döma händer det bara en gång i livet att man får köra iväg med en sprillans ny maskin med bara 500 meter på mätaren. Gissar att den halva kilometern är den sträcka som grejerna testas vid fabrik.
Det blev bara en kortare sväng nere på sjön, totalt kanske ett par kilometer mest för att varmköra och bränna bort lite nyskoterlukt, tror det var ljuddämparens isolering som luktade mest.
Det märks att det är en ny skotergeneration än den man är van vid, trots snöbristens gropiga väglag går det hyfsat mjukt. Men det kommer ta tid att vänja sig vid den nya tidens körställning, man är ju van att sitta och jäsa i soffan på den gamla. Mer köks-pallkänsla nu, och vinddraget p.g.a den minimala rutan lär man måsta bygga bort med en större ruta. Sätts upp på önskelistan alltså.

Det kanske inte framgått med önskvärd tydlighet vad det är för maskin som hamnat på gården, kanske bara de mest inbitna Lynxkännarna som listat ut det.
Det blev alltså en Xtrim SC 600 E-TEC H.O. som jag rullade in i garaget för precis en månad sedan. E-tec-motorn är som bekant Bombardier/Rotax lösning på utsläppsproblematiken, det är en direktinsprutad tvåtaktare som i sin effektklass lär kunna mäta sig med fyrtaktarna när det gäller bränsleförbrukning och miljöpåverkan. Med bibehållen tvåtaktskänsla d.v.s inga tvära motorbromsningar och inga onödiga kilon under huven.

För min del är detta den fjärde generationen Lynxskotrar, den gamla fem-tretti-femman från 1982 tas bara fram vid högtidliga tillfällen medan både den röda (1994) och den blå Ranger LCE (2001) använts dagligen under säsong, inte minst som arbetsfordon. Det är däremot mer osäkert hur den nya maskinen är att dra ledsladd med så gamm-härkarna får säkert jobba kvar tills annat bevisats.

Stegfel

Naturligtvis blev man tvungen att dra ut på en tur redan vid hemkomsten från jobbet i fredags. Pytsade i lite soppa i blå-Rangern och styrde mot söder. Den som säger att det är snö så det räcker nu, den talar inte sanning. Den fluffiga kallsnön flyger bort nästan av bara ljudet från skotern men det kan vara bra att röra ihop den så att det blir någon botten.
Vägen ner mot Strulsjön har vuxit igen ganska ordentligt på en del ställen så det är nästan svårt att se var man ska köra, inte minst när det är fullt med snö i buskarna.
En sväng mot Örasjön fick ställas in p.g.a mörker, snö lägger sig på huven och strålkastarna så man har knapp ledsyn och helt omöjligt att se kryss och reflexer.

Utflykten återupptogs under söndagseftermiddagen då jag tuffade mot Örasjön, jaa man måste ju börja köra åt nåt håll. Det är ordentligt med vatten på sjöisarna men det får man ju leva med.
När det var dags att köra upp från Långvattnet inträffade en sån där grej som man kan flina åt - efteråt.
Vid stranden låg en stege av den typen som man lägger där man ska ha sin båt. Det syntes inte exakt vad det var och så klart fastnade skotern i stegen så det blev stopp. Okey, i med backen och försök igen. Det gick backa men sen var det bara blankis och vatten under skotern så den gick varken fram eller bakåt.
Det var bara att ta fram sågen och göra en avverkning i grannskapets buskage. Hittade några lämpliga björkar att lägga som körväg och efter en del svett och onda tankar var maskinen på torra land.
Båtägaren lär undra varför båtrampen hamnat på sniskan i en björk.

Sen var det bara transportsträcka till Örasjön och där var det faktiskt inget vatten på isen, i alla fall inte nära land. Hemresan var odramatisk om man bortser från passagen av den steniga bäcken där det dunkade och slog under den stackars skotern, helt klart för lite snö.
Egentligen fattar jag inte vad sör-länningarna ska med all snö dom fått, dom förstår ju inte hur man använder den.

Spettets inverkan på tjockleken

Ojj, redan tisdag och där sitter ni och väntar på besked om Sjöändvikens is, denna viktiga fråga.
Lördag e.m. var reserverad för att göra en ordentlig uppföljning av förra helgens granskning. Det första man kunde notera var att isen redan var besiktad och godkänd, av mattmönstret att döma var det en skoterdåre som susat över till andra sidan redan under fredagen.
Bara för nyfikenhets skull hackade jag i isen och mina gissningar verkade stämma, snön dämpar kylan så att vattnet kan ligga där utan att frysa, riktigt plaskblött bitvis.
Isen var liksom tunnare nu om man mäter i antal spettslag, två-tre slag kändes säkert men nu gick det hål efter ett-två, på samma ställe. En snabbanalys visade att jag fått med mej ett annat spett än förra gången. Förra gångens spett var trubbigare men möjligen tyngre än det spetsiga som jag hade nu.
Inom materialläran fick man räkna på olika mätmetoder som bl.a. herrar Rockwell och Brinell klurat ut, men jag minns inte om is och spett ingick i formlerna.
Nåväl, isen blev godkänd trots en del svagare partier i höjd med holmen.
Dagen avslutades med en tur till Sjöändtjärn där det blev planterat en del buskar längs den väg skotrar brukar åka.

Under söndagen blev det en aktivitet i Skoterdårarnas förening med pinnplantering över Sjöändviken och även mot Strulsjön, vi har ju ett stående uppdrag från våra norska skoterdårar att dra upp spår.
Vi åtgärdade dessutom några stygga hjulspår som skogsmaskiner gjort bortom Sjöändtjärn. Vi passade även på att fika in årets skotersäsong som ännu är mer teoretisk än praktisk p.g.a lite snö.
Tur att jag håller på med GPS-fix på nyförvärvet så jag slipper knacka sönder underredet första metrarna.

Håller inte

I fredags blev Sjöändvikens is inspekterad. Eftersom det varit ordentligt kallt i flera dagar var förväntningarna stora att det skulle vara farbart, rekordtidigt i så fall.

Försedd med lämplig utrustning begav jag mej ner till sjön och traskade iväg ut på isen. Det visade sig snart att den inte höll vad den lovade, spettet åkte igenom väldigt lätt en bit ut från stranden. Längre ut var det dessutom mörka fläckar som antydde att snön tyngde ner isen så att det vattnade upp.
Mina iakttagelser blev sedan konfirmerade av den samlade Skoterdårarnas förening dvs brodern som var ute och luftade sina nya bling-bling-hjul.

På lördagen var jag ner en sväng och då hade det vattnat upp ordentligt så nu kommer det nog gå trögt med isbildningen även om det blir kallt eftersom snön och vattnet gör att kylan har svårt att tränga ner. Ganska ofta blir det en lurig dubbelis - inte roligt alls.

Nu måste man ju inte åka över isen utan det finns andra sätt att ta sig till andra sidan, så i alla fall jag struntar i rekord och annat.
Jag brukar inte doppa mej på sommaren så det finns ingen anledning att göra det nu heller.