Stegfel

Naturligtvis blev man tvungen att dra ut på en tur redan vid hemkomsten från jobbet i fredags. Pytsade i lite soppa i blå-Rangern och styrde mot söder. Den som säger att det är snö så det räcker nu, den talar inte sanning. Den fluffiga kallsnön flyger bort nästan av bara ljudet från skotern men det kan vara bra att röra ihop den så att det blir någon botten.
Vägen ner mot Strulsjön har vuxit igen ganska ordentligt på en del ställen så det är nästan svårt att se var man ska köra, inte minst när det är fullt med snö i buskarna.
En sväng mot Örasjön fick ställas in p.g.a mörker, snö lägger sig på huven och strålkastarna så man har knapp ledsyn och helt omöjligt att se kryss och reflexer.

Utflykten återupptogs under söndagseftermiddagen då jag tuffade mot Örasjön, jaa man måste ju börja köra åt nåt håll. Det är ordentligt med vatten på sjöisarna men det får man ju leva med.
När det var dags att köra upp från Långvattnet inträffade en sån där grej som man kan flina åt - efteråt.
Vid stranden låg en stege av den typen som man lägger där man ska ha sin båt. Det syntes inte exakt vad det var och så klart fastnade skotern i stegen så det blev stopp. Okey, i med backen och försök igen. Det gick backa men sen var det bara blankis och vatten under skotern så den gick varken fram eller bakåt.
Det var bara att ta fram sågen och göra en avverkning i grannskapets buskage. Hittade några lämpliga björkar att lägga som körväg och efter en del svett och onda tankar var maskinen på torra land.
Båtägaren lär undra varför båtrampen hamnat på sniskan i en björk.

Sen var det bara transportsträcka till Örasjön och där var det faktiskt inget vatten på isen, i alla fall inte nära land. Hemresan var odramatisk om man bortser från passagen av den steniga bäcken där det dunkade och slog under den stackars skotern, helt klart för lite snö.
Egentligen fattar jag inte vad sör-länningarna ska med all snö dom fått, dom förstår ju inte hur man använder den.