Inte alla hemma

 Bättre sent än aldrig. I år dröjde det till första advent innan Sjöändviken fick en is värd namnet och fortfarande är den inte godkänd för överfart, inte med snöskoter i alla fall. Fjolårets premiärdatum, 9 november, har passerats med råge och man började misströsta men så slog vädret om och de senaste dagarna har istjockleken ökat till ca 8-9 centimeter och skridskoåkarna har glada dagar. För skoteråkarna spelar det i stort sett ingen roll eftersom det är pinsamt lite snö i terränglådan men samtidigt är det så drömscenariot ser ut, först is och kyla sen rejält med snö.

Det pratas mycket om Corona-anpassning i år och är det nåt som alltid har varit anpassat så är det väl snöskoteråkning där man oftast har munskydd, andningsmask och visir. Till detta en riktig skyddsklädsel inklusive handskar och hjälm på var sin skoter med rejäla avstånd. Så nu är det bara att vänta på myndigheternas rekommendationer att bara åka skoter och avhålla sig från de andra fritidssysslorna, vilka det nu skulle kunna vara.

Snöbristen till trots har det blivit ett antal skoterspår på diverse lägdor i närheten, det är ingen större skillnad  mot förr då ungarnas skidor skulle provas på första snön.

Själv passade jag på att förena nytta med nöje när det blev en tur till postlådan, det gäller att ta till vara tillfällena. 

Det egentliga ärendet var dock att parkera om de skotrar som stått och trängts i sin sommarförvaring. Jag hade nämligen drabbats av klarsyn och förstått att jag hade för många skotrar stående. Efter nån veckas annonserade hände det plötsligt att en spekulant närmande sig så det blev till att snabbt stuva om så att rätt Ski-Doo stod längst fram.

Så nu har den gamla trotjänaren fått ett nytt hem ganska långt söderut, kanske lite ovant med dalmål för den som är van jämtska men det blir nog bra.

Visst blir det lite tomt att inte ha alla hästar hemma men samtidigt vet man att det nog inte blir mycket hjälp den kommande säsongen att hålla maskinerna rullande när man knappt får träffas. Och skulle dom där myndighetsrekommendationerna bli verklighet så finns det fortfarande fem maskiner kvar att roa sig med.

Inställt

För första gången på många år är man ledig på långfredag. Normalt brukar det vara pimpeltävling här i byn denna dag och i de fall tävlingen ställts in har det i alla fall varit samling vid bygdegården för att äta hamburgare och fika i största allmänhet.
Som så mycket annat är alla sådana aktiviteter inställda nu med hänvisning till rådande corona-farsot. Eller "det nya coronaviruset" som man säger, varför var det aldrig tal om det gamla viruset?

Har inte uppfattat någon avrådan från att åka skoter (om man undantar lavinfarliga områden) så den aktiviteten kan fortsätta som vanligt, snö- och isläget är relativt gott för årstiden även om det tidvis blir mycket smältvatten på sjöisarna.

Skoterdårarnas förening har hållit igång verksamheten i normal omfattning med lagom långa dagsturer både hit å dit.
Tornet-premiären ägde rum når vi var i Borgafjäll men man hade även öppet helgen därpå och då var vi så klart på plats. Men sen stängde man butiken för i år, vi närvarade alltså vid hälften av alla tillfällen.





För ett par veckor sedan blev det dessutom en 4-hjulingstur inom distriktet. Upplägget var att besöka Brynjeholmens vindskydd men i höjd med Sandnäset insåg vi att det inte var så roligt att åka på isen då det rasslade och skumpade väldeliga i den tunna dubbelis som bildats.
Vi svängde upp i Sandnäset, vidare till Stor-Åksjön, där det skulle ha varit pimpeltävling den dagen. Jakten på ett vindskyddat läge slutade vid Dödrebodarna där det var riktigt bra att tända en eld och värma en burk Bullens. Minnesvärt från den turen var den snöskur vi mötte på Tångöravattnet, det var knappt led-syn, om man säger så.

Som sagt så är det mycket som är inställt, till och med snökäpparna är insamlade och inställda i förråd i väntan på en ny istid. Normalt brukar pinnarna vara kvar till efter påsk men i år är det mycket som inte är normalt och då blev det på detta viset.

Däremot är skotrarna inte inställda och det är precis som vanligt. En liten skillnad är att jag inte får nån hjälp av barn och barnbarn att hålla skotrarna rullande.

Borgafjäll

Vinterns ojämna snötjocklek har fått skoterdårarna att drömma om massor av snö mellan marken och skotern. Drömmarna har kommit och gått men det har inte blivit nåt beslut. Det har hörts rapporter norrifrån om snödjup på en meter eller mer och nåt sådant är det länge sen man såg häromkring. Plötsligt hände det att funderingarna övergick till verklig planering. Boende och en släpvagn med kåpa var prioriterade saker som måste lösas.
Att det var Borgafjäll vi skulle till det var klart ganska tidigt och efter lite bokningsstrul insåg vi att verktyget heter Facebook. Tjuvlånade ett konto och slängde ut en fråga så var den saken klar.
Släpvagn med kåpa har synts här i närheten men rymmer den våra två skotrar, var frågan. Och med trixande så löste sig det också. Av med skidor och motorkåpor så var maskinerna inom väggarna, om man säger så. Att bli tvungen ta av skidorna var bara en fördel, sen tidigare fanns hjul att ersätta med och då rullade skotrarna enkelt på plats.
Det tidvis slaskiga föret längs E 45 gjorde att vi insåg att valet av kåpvagn var helt rätt. På plats vid boendet var det snabb avlastning som gällde och innan solen försvunnit hade vi hunnit bekanta oss med omgivningarna runt Borgafjäll under en liten sväng på fyra fem mil.
Det man imponerades av direkt var de perfekt anlagda ojämnheterna längs lederna, exakt lika långt mellan guppen och lika djupa. Woooij, woooij, woooij lät det när man guppade framåt i krypfart.
Nästa dag stod det Saxnäs på programmet. Vi hittade en slinga över bland annat Gitsfjället som gjorde att vi kunde välja en annan väg hem. Matställen fanns det minst två men vi nöjde oss med att besöka ett av dem, Marsfjället Mountain Lodge. Stället har inget med Marsliden att göra, vilket undertecknad surrade ihop det med, Marsliden ligger en bra bit norr om Saxnäs.
Hyfsat väder på förmiddagen förbyttes till snöskurar och blåst (= snödrev) under efter eftermiddagen.

Dag tre, som också var lördag, hade vi först siktat mot Ankarede eventuellt Stora Blåsjön men den rutten blev avkortad så vi siktade i första hand på Raukasjö, som ju är ett bekant skoterutflyktsmål. Bara några kilometer från Borgafjäll stannade vi flera gånger för att beundra de oändliga vyerna i det soliga vädret. Vägen vi valde var inte värst trafikerad, såg knappt en skoter på hela förmiddagen. Vi hade en uppgift om att Raukasjö inte var öppet så vi rundade bara gården, vi har i alla fall varit dit.
Körningen fram till Klimpfjäll kändes lite dryg då vädret på fjället bliv lite sämre men vi tuffade på och väl framme gällde det att hitta ett matställe. Gick väl bara sådär, det blev skidbackens värmestuga som krängde halvtaskiga hamburgare för dyra pengar.
För en stund påmindes man om att Kälabergstornet var premiäröppet just denna dag.


Hemvägen var delvis en repris från gårdagen och vädret var också liknande med kallblåst från sidan. Väl åter till basstationen så blev det lite slappande innan det var dags att packa lilla vagnen för tidig hemfärd på söndag.
Hur var besöket? Ja, riktigt bra får man väl ändå säga fast vädret inte var på topp hela tiden. Att det var nära 1,5 meter snö märktes inte så mycket, vi åkte ju bara längst upp på snön. Faktiskt inte en fastkörning på hela tiden och jag vet inte hur man skulle ha gjort för att köra fast, snön var så kompakt. Sen var vi lite osäker på var man får och inte får köra, man lär ha gjort om förbudsområdena men glömt att tala om var de är och var friåkningsområdena möjligen kan finnas.
Vi hittade ett skyltat friåkningsområde men där undanbad man sig busåkning och då missar man väl hela grejen(?)
Väl hemkommen visade sig solen från sin bästa sida så jag, som hade lite kompledigt, lunchade ute den dan och kom att tänka på uttrycket: Borga bra men Tjärna bäst.

Passa på

RESUMÉ
Så här i efterhand kan man konstatera att tricket med isrivare hade kort hållbarhet. Det man lärt sig är att man ska passa på, efteråt är det försent. För det var ju så att snön och det vackra vädret snabbt återgick till det normala slask och isföret några dagar senare.

Men vi fick en väldigt fin avslutning på sportlovsveckan, den som hade nummer tio.
Den sportiga delen bestod i att jag drog upp ett skidspår både hit å dit. Vad jag förstår så blev det använt också, själv var jag lite dubbelbokad så jag tog en tur med min Expedition Sport tillsammans med en annan skoterdåre, sport som sport.
Fredagens färd gick mot Svenstavik via Rörösjön till OkQ8 för tankning. Efter lite kringelikrokar, bland annat kände vi oss tvungna att runda Svenstavik då den vanliga vägen längs Svenstaån inte såg så säker ut.
Det känns ju onekligen lite väl långt att ta sig upp till flygfältet mm bara för att komma ut på Storsjön men det är väl bara att gilla läget.
Skuckuviken var ovanligt fri från isblock och förkastningssprickor orsakade av sjöns reglering, och det var ju bara bra.
Resan längs Näkten gick utan dramatik, det gäller dock att hålla lite koll på de isformationer som finns lite här och var, sprickor som kan gå tvärs över hela sjön.

Lördagen var inplanerad sen länge och traditionsenligt ställde hela den norska avdelningen av Skoterdårarnas förening upp till start och de lokala förmågorna var hela tre stycken, summa nio maskiner samlades på Jo-Lars-lägda.
Det var lite av "pensionärens hemliga resa" över ruttplaneringen, det blev en mix av nytt och gammalt med chans till lite bus i puder på nån myr och många stopp för att bara surra i det soliga vädret.
Efter att Bingsta passerats landade vi i Sörvickrans fint belägna vindskydd för ett något försenat elva-kaffe. När det var avklarat hoppade vi över Monäset på smalaste stället och begav oss mot Dödre och Älgsjön.
Stigningen längs kraftledningen är ett uppskattat inslag då man gärna minns forna tiders färder uppför denna backe som kunde ta åtskillig tid att genomföra om det var okört, nån sladdning förekom inte över huvud taget - "på den tiden" som det brukar heta.
Vid Stavsjön inträffade lunchen som lagades över öppen eld, förstås. Trevlig plats som dock behöver uppdateras vad gäller sittplatser mm.
Dagen avrundades med ett kort besök på Abborrnäsets friskvårdsanläggning där det redan var en hel drös med folk som satt och solade och ljög ikapp.
Noterade sedan vid hemresan att årets Taska-race blev inställt.
Men annars blev allt som vanligt, ett trevligt sällskap och en sol som var på ett strålande humör. Vilken tur att vi passade på!

Tricket

Äntligen 2.0
Det finns en del trick som alltid fungerar, i alla fall sommartid, synd bara att det tog så länge att komma på vintervarianten. Jag tänker helt fräckt ta på mej äran för de senaste dagarnas fina snöfall som ökat snödjupet från knappt 20 centimeter till gott o väl 50 centimeter.
Tricket bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet där vidskepliga regndansare har mycket att lära.

De flesta känner väl till hur spiksäkert det är att framkalla regn genom att tvätta bilen. För den som inte har nån bil går det lika bra, eller bättre, att vattna potatislandet, gräsmattan eller vad man nu har till hands.

Det isiga och hårda underlaget, inte minst vid färd längs nån sjö, har gjort att jag lyckats med något som jag inte lyckats med tidigare, skoterns glidskenor har drabbats av partiell härdsmälta. Jag har varit observant på problemet, kört sakta och försökt hitta snö att köra i men ändå fattas det flera millimeter av plastlisterna, de har helt enkelt smält bort.
Förvisso ett känt fenomen som jag lyckats undvika under drygt tusen mil med gamla skotern.
Jag har under många år hört till isrivar-skeptikerna men nu blev jag lite fundersam och slog till på ett par hyfsat billiga, backningsbara, isrivare.
Efter att ha legat till sig ett tag, omonterade, så kom dom på plats och kunde provköras runt månadsskiftet. Resultatet såg riktigt bra ut, det skvätte lite puder in i boggin och nån plastlukt kändes aldrig. Att isrivarna ska vara bra för motorkylningen är inte ett problem hos mej när man har både "bilkylare" och fläkt.

Vad hände sen då, efter provkörningen? Jooo, det var då det började snöa.

Tänk va´ roligt det kan vara att åka runt i landskapet med en sladd efter skotern och en skyffel till hands för att lägga i de värsta groparna och snön bara vräker ner, i flera dagar.

Länge sen sist känns det som.

Konstig

Att det är en konstig vinter vi fått kan väl ingen vettig människa säga emot. Det snöar ett par centimeter för att några dagar senare tina bort dubbelt så mycket med hjälp av regn och temperaturer som en vanlig sommardag. På detta kommer en köldperiod som gör det livsfarligt att gå utanför farstubron och till exempel besöka postlådan utan fullständig skyddsutrusning.
Snödjupsmätaren går bakåt ju mer det snöar så nog är det nåt som är konstigt, typ att folk redan börjar prata om vår. Vad är det för fel på en riktig vinter i stället, det är ju ändå bara februari.


En riktig skoterdåre ger inte upp så lätt så vi fortsätter göra våra irrfärder, erkännas ska dock att turerna blir lite kortare än ett normalår. Kanske längsta resan gick till Turingen men det var redan i januari.

En intressant tur gjordes längs en del av den informella skoterleden från Dödre mot Tandsbyn via Älgsjön. Leden är under upprustning och kan bli riktigt trevlig när det är klart. Personerna bakom detta fritt-valt-arbete har även rustat upp stora delar av stigen där tävlingen Haldo Hansson terrängen avgjordes från slutet av 1960-talet och 25 år framåt. Under storhetstiden var det norrlands största terränglopp med drygt 600 deltagare.
Leden Dödre - Älgsjön är väldigt fin och har fått en bättre sträckning än tidigare då den mest gick längs skogsbilväg, möjligen kan det vara problem att hitta uppfarten i Dödre om man kommer från Näkten.
Den konstiga vintern (?) har gjort att Kälabergstornet fortfarande inte öppnat för säsongen, lite tråkigt kan jag tycka, det har blivit en vana att planera lördagsutflykterna så att man på något vis kommer förbi Tornet. För att inte glömma vägen var vi dit bara för att kolla läget och det var väldigt lugnt och stilla, knappt ett skoterspår på den stora parkeringen.

Under en av de sällsynta riktiga vinterdagarna, med snö och solsken, företogs en liten kraftledningstur via "Knippen", den gamla skoterprovningsbacken, fram till branten mot Ryflodalen. Precis där slog klockan lunch och vi upprättade ett basläger, mitt i solen och i lä för den byiga västanvinden.
Helt perfekt ersättning för det oöppnade Tornet, om nån frågar mej.

Men visst, det finns trevliga matställen på närmare håll också, Sjöändtjärnen till exempel, ett besöksmål som har många gäster året om. För oss närboende är det så enkelt att rycka med nåt ätbart och ta skotern, skida eller gå dit för att "äta ute"

Äntligen

Som man har väntat, men nu är den äntligen här, den efterlängtade snön. Tjugo-talet började riktigt dåligt med regn och plusgrader som en vanlig svensk sommar. Men plötsligt händer det, med bara ett par dagar kvar av januari fick vi ett fint snöfall som följdes upp av lite mer busvädersbetonat snöande med kraftig drivbildning på sjöarna. Om drivorna är bra eller dåligt är svårt att säga, möjligen bär det bättre än den luftiga snön som bara glider undan på den blankpolerade sjöisen.

Och blankis finns det gott om, har man en sladd på släp kan varje litet motlut vara en utmaning. Lederna i vårt område är för övrigt sladdade eller körda för att få snön att fastna på det isiga underlaget.

Utöver is och hård skar-snö är det ovanligt mycket "varma källor" i form av myrhål och diken som det gäller att se upp för. På de värst utsatta ställena, längs leden, krävs det lite jobb för att få till en bra passage. Men annars finns det hopp om riktigt bra förhållanden om tempen får hålla sig på rätt sida om nollan.
Men det gäller att passa på, rätt som det är så kommer ett deprimerande bakslag.

Det känns lite avlägset men det blev faktiskt ett besök på Turingen före värsta istiden.
Den senaste tiden har som bekant bjudit på skridskois både på land och sjö, och då har skotern ersatts av fyrhjuling vid besök i diverse vindskydd.

Vid en sådan utflykt hade jag packat med Ica´s alternativ till Bullens pilsnerkorv för utvärdering och det kan jag säga, ni behöver inte testa, det ÄR inget alternativ. Synd på så köttig korv att den har så blek smak. Enda fördelen torde vara den lättsamma rivöppningen.
Av ica-korvens försvarare hörs att den ska ätas med diverse tillbehör och då blir det gott, men riktigt så funkar det inte i min värld, där gäller direkt ur burken och in i mun. Och för övrigt är smaken som baken.