fredag 31 december 2010

Sista resan

Första dagen på länge som man är hemma när det är ljust, bäst att kolla snöläget. De officiella mätpunkterna skottades fram för fotografering. Sen den 23:e har det varit ett litet busväder så det förväntades att snödjupet skulle ökat betydligt. Nu går ju snön ihop av tyngden från den nya så även här, på de båda punkterna hade det ökat mellan 5 och 10 centimeter. Eftersom det snöade mer än så innebär det att snön börjar sätta sig och få bättre bärighet.

Traditionsenlig nyårsaftonstur stod sedan på programmet. Skoterdårarnas förening samlades och vi valde en sträcka som vi gissade innehöll ett minimum av snötyngda björkar, det gäller att skilja på arbete och fritid.

Strax före Stor-Åksjön träffade vi på Skoteramatörernas förening, Finnsvedsavdelningen, och dom slog följe med oss bortöver Stor-Noren och Tjutbodarna. Naturligtvis fanns det en i sällskapet som bara måste testa sin  Summit i mördarbacken trots att det inte var i färdplanen. Brodern pep iväg som ett skott uppför backen som förr i tiden tog en dag att forcera.
Sedan fortsatte vi den tänkta genvägen och det blev en riktig senväg för vi skulle vara bekväma och åka en skogsbilväg men blev osäkra om det var rätt väg.
Sällskapet hade en tid att passa så de tog en led som bilarna brukar använda, medan vi två lyckades hitta vägen till Stavsjön där det blev stadgeenligt fika i vindskyddet.
Sen var det bara transportsträcka hem via Mellansjön.  Sedan brodern var avlämnad kände jag ett tvång att fortsätta till Strulsjön fram och åter, så nu har den vägen fått ytterligare lite grundpreparering.

Sammanfattningsvis från årets sista skotertur kan väl sägas att det börjar bli bra med snö i skog och mark och endast smärre fläckar med vatten på sjöarna.

tisdag 28 december 2010

GPS´n

GPS-navigator är nästan ett standardinstrument på skotrar numer. Vintern 2004 beställde jag en Magellan Sportrak Pro (handhållen) från England för i första hand skoterbruk. Leveransen strulade så det hann bli vår innan den var hemma och jag började använda den till geocaching i stället.
Säsongen 2004/05 monterades den på den skoter jag hade i drift då, "rö-rangern", då även kompletterad med en Ipaq 4150 handdator.
Eftersom gps-manickerna hade så dåliga kartor var en handdator (PDA) med Kartex Gröna kartan en bra lösning. Problemet var att det krävdes värme för att hålla batteriet vid liv. På den luftkylda maskinen lånade jag varmluft från kylningen. Efter att jag impulsköpt en vattenkyld skoter i slutet av februari  2005 hamnade prylarna där och då blev det till att bygga in elvärme i hållaren/lådan.
Arrangemanget har fungerat bra i flera år men 2009 blev jag med bilnavigator, en Garmin Nuvi 500, en manick som även ska fungera i skogen och på sjön (lite crossover som det heter på nysvenska).
Den fick följa med på en del resor förra vintern och till nyskotern kändes det som att det var dags att klara sig med bara en GPS på skotern, tidigare hade det varit både två och tre hitta-vilse-manicker att hålla reda på.
Efter fjolårets utvärdering var ett krav att kontakten för den externa strömmen måste få en annan utformning då micro-USB-kontakten var alldeles för plottrig att hålla på med ute i fält, nån skarp hjärna hade dessutom kommit på att gps´n måste sitta i hållaren innan kontakten gick att sätta i.
Magellan har sedan länge räknat ut hur detta ska lösas så jag lånade deras upplägg och efter lite mikro-kirurgi så hade jag en fungerande snabbkoppling.
På Xtrimmen har cigguttaget ström när motorn laddar dvs inte på tomgång, för att slippa ständiga meddelanden från gps´n var nästa krav att extern-strömmen kom direkt från batteriet.
Utrymmet där manuella starthandtaget ska sitta passade helt perfekt för spänningsomvandlare, strömbrytare och kontrollampor.
Tillverkningen av själva konsollen var en utmaning i sig eftersom precis allt är snett men med lite trixande så var allt på plats för nån vecka sedan och nu är det provkört och godkänt.
En extra finess med Garmin-navigatorerna (inte alla) är att det går att ha Norrlands Skoterledskarta i dessa apparater. Det handlar alltså om skoterleder i stället för bilvägar i det här fallet, dessutom med auto-routing "sväng-hit-å-sväng-dit"). Just nu finns ca 72 000 km skoterleder i kartan och blir ständigt fler vartefter brukarna skickar sina spårfiler till "kartmannen" Mikael Nordlund.

torsdag 23 december 2010

Julesnö

Snödjupet har efterfrågats och jag drog till med en siffra som kändes lagom men samtidigt vet man ju att det är bättre med fakta.
Tänkt och gjort, med en lämplig pinne i kombination med ett måttband (så uppfanns tumstocken) och en snöskovel drog jag ut i den 29-gradiga kylan för att ta reda på dessa fakta.

Det visade sig vara "bara" 40 till 45 centimeter i min del av världen men jag vill samtidigt hävda, återigen utan att veta, att det är ytterligare några centimeter uppe på höjderna.

Någon vetenskaplig undersökning av vattendjupet på sjöisarna det hinns inte med före jul för nu dras det vidare upp mot tomteland (inte TILL tomteland, bara åt det hållet).

Sköt om er och ha en bra helg så syns vi ute i den ulliga julesnön som ska vara till påska.

söndag 19 december 2010

Lillsjön

Sista chansen att ta sig ut innan julen står för dörren. Eftersom jag fick ge upp spårningen mot Svenstavik i fredags bestämde vi att försöka hitta till delmålet - Lillsjön. Förutom att det är ett bostadsområde i stan så är det en sjö halv-vägs till Svenste.
Brodern har vilat ryggen nu så det skulle passa med uppmjukning under den lilla svängen, ja det är ca 15 kilometer till Lillsjön, dessutom var pojkarna hemma och dom ville också hänga med.
Det har kommit ytterligare ett par decimeter snö sen i fredags, tyvärr är det kallsnö av den ulliga sorten men bara man kör i den så går det säkert att bygga led av den vad det lider.
Xtrimmen flyter väldigt fint på pudret över myrarna men man törs inte dra på för man vet aldrig vad döljer sig i de små snötoppar som sticker upp, och trots att det är en bra bit över halvmetern så är det inte mycket till skydd mot stubbar och stenar.
Vägen förbi Östbergsbodarna håller nästan på att växa igen med mängder av sly över vägen så det blev ett arbetspass idag också och då börjar imman lägga sig på hjälmvisiret. Undras om tomten har arbetsmössor för skoteråkare?
Det är väl inte världens roligaste skoteråkning såhär i början av säsongen men man måste ju börja om det ska bli nåt.
Helt odramatiskt kom vi fram till Lillsjön och vi funderade på att göra en avstickare till Stor-Backsjön men det var så sjukt mycket vatten på isen att vi vände hemåt.
För två år sedan gjorde vi den här resan redan den andra advent, så det är inte rekordtidigt utan kanske normalt, vad det nu är.
Sammanfattningsvis: trist att snön bär dåligt men positivt att känna att nyskotern gör jobbet så bra i de lägen jag fick tillfälle att testa den i idag. Drygt tretton mil har det blivit på mätaren.

Nu blir det troligen ingen mer tripp förrän i nyårshelgen och då kan det vara skare att åka på om Anders spådde rätt den sista november, då det var smällkallt.

fredag 17 december 2010

Härligt busväder

Äntligen har vi fått lite busväder med en snökvalite som bär, inte den dammiga sorten som tidigare i vinter. Om det var lite av smygstart förra helgen så blev en rivstart idag så fort man kommit hem från jobbet.
Det har faktiskt kommit en rejäl dos med snö under torsdag och fredag och nu skulle Xtrimmen få känna på nysnön. Även modular-hjälmen åkte på, ska det testas så ska det.
Drog upp mot Sjöändtjärn och Svenstavik, ett vädersträck som inte varit möjligt att testa tidigare, men nu var det tillräckligt med snö för att slippa markkontakt.
Fartstäckan längs Gråbergsvägen avslöjade att Xtrimmen drar på sig snö högt upp på strålkastarna, fick faktiskt stanna flera gånger för att sopa rent. Så nu blir det att sätta upp hjälmlampa på önskelistan.
Sen när det blev lite lugnare fart i snårskogen var snön inte lika besvärlig för lyset, det är alltså precis tvärt om jämfört med andra skotern som plogar upp snö på huven i lågfart men mindre när man kör fort. Däremot ryker det in nåt fruktansvärt bakom rutan på gamla Bettan.
Det var som vanligt en massa sly som skulle röjas och den tidigare så bekymmersfria hjälmen började nu visa tendens till igen-immnings-problem, andningsmasken håller inte helt tätt när man jobbar och andas hårdare. Ingen huggarhjälm alltså.
När ledkryssen och reflexerna snöat igen då blir det problem med navigeringen över myrarna. Såg även kryss där reflexen lossnat, det var säkert nåt sånt som hänt för i kombination med snödrevet så tappade jag bort leden och fick vända hemåt igen.
Men det var en rolig tur med ett riktigt busväder som äntligen grundar för riktig skoteråkning.

Väl hemkommen passade jag på att bygga en snöramp över det skitiga diket inne i byn, det är svårt att få till nåt bra där för en bro fixar bara diket, lutningen upp till vägen finns ändå kvar. Så det får bli en lösning av snö.



För övrigt noteras att den andra skoterklubben man är aktiv inom (alltså inte Skoterdårarnas) nu har fått ledbevisen för nästa år, så nu är det bara att söka reda på en medlemskortförsäljare och vara med i klubben ännu ett år.

tisdag 14 december 2010

Smygstart

Det kommer alltid något annat å tränger sig på så fort man sätter sig under söndagen för att göra en liten sammanfattning, så vipps är det tisdag.
För att motverka värsta abstinensen kastade jag mej på skotern omedelbart efter jobbet i fredags. Det kändes som att det var dags att dra norrut mot Sandnässkogen. Det var kanske inte så klyftigt att åka ensam på stigfinnartur, särskilt när det började skymma, men det är ju skoterdårarnas förening.
Började med att köra ganska nära land i stället för rakt över Råssjön sen blev det till att bana väg genom lövslyet. Det sägs att sommaren varit gynnsam för dylika växter och ökat kanske så mycket som 80-90 cm och alla centimetrarna lutar sig, fulla av snö, in där man vill köra, så klart.
De s.k. "småsjöarna" passerades utan problem men där leden går ner mot Stor-Noren där vände jag för att inte riskera trassla in mej i snårskogen, när snön samlas på huven och lyset har man inte en chans att se var man ska köra.
Lördagen blev en mellandag, nästan utan skoteråkning, men jag träffade de skotertokiga norska vännerna och enades om att försöka träffas för en liten tur under söndagen.
Ryktet hade gått att de uppdaterat sin maskinpark så det blev skoj att få titta och jämföra våra maskiner. Det visade sig vara en tusenkubiks Ski-doo Renegade och en Lynx Xtrim RE med föregångaren till 800-kubiks e-tecmotorn som väl hette Powertec(?)
Fina maskiner båda två och roliga att busa med på sjön. De har ett pressat program när dom är här på sin ledighet och det var hemresedag så vi fick avbryta utflykten "mitt i de bästa lekarna" som barnen sa när dom var små.
Jag tror jag lovade att fixa mer snö till nästa gång de kommer, förhoppningsvis är det nån fler än jag som kan dansa snödansen så vi hjälps åt. Om spådomar och annat stämmer ska det snöa på torsdag, det kan gärna fortsätta veckan ut och en bit in på nästa. Kom ihåg att det är många som ska leva av snön och många som bara lever för snön.
För att inte bara tvärsluta skoteråkandet tog jag på den nya hjälmen och åkte på en liten testrunda för att se hur den fungerar i kyla och det gjorde den...... riktigt bra dessutom. Lite ovant att ta på då det är mycket som ska göras rätt. Jag får återkomma med en utförligare beskrivning vid tillfälle.

söndag 5 december 2010

Kringgående manöver

Sedan provturen med nya maskinen var avklarad i går skulle Skoterdårarna ut på en "liten tur", citattecknen kommer sig av att det ofta är de korta turerna som blir oväntat långa.
Vi bestämde att kolla läget upp mot Finnsved/Örnbergssjön. Första funderingen blev - hur är isen på Råssjön? Av nån konstig anledning var det nästan snöfri blankis utan antydan till vattendränkt snö, i alla fall inledningsvis.  Helt enligt traditionen var det aningen vatten på isen "bakom" näset men bara ett par fläckar.
Det hade blåst ner ett träd över leden på ett ställe, det fixades lite provisoriskt så att det gick att ta sig över tills man har en motorsåg med sig.
Men det var inte enda hindret, där leden kommer in på gamla Finnsvedvägen där hade någon lagt en gigantisk grushög. Vi svängde åt varsitt håll för att försöka hitta en omväg och det gick att komma fram åt båda hållen med olika grader av besvärligheter, grovt grus eller diverse diken å andra hinder.
Vi tuffade vidare över den lilla tjärnen, strax bortom den finns sedan många år en provisorisk bro som när det är gott om snö inte är några problem. Naturligtvis ska sådana här provisorier byggas bort men det blir liksom aldrig av. Nu fick brodern ett snedskär med ena skidan efter att skotern vickat till på en tuva och en tusendels sekund senare tippade ekipaget ner i diket. Såg ganska otäckt ut när skotern närapå blev liggande upp-å-ner och från min vinkel syntes inte om föraren hamnat under skotern. Snabbt som ögat var jag framme och det verkade ha gått bra, enligt uppgift inget klämt eller brutet. Det var ganska "ostädat" där i diket och det visade sig att ryggen fått sig en smäll av något.
Vi lyckades få upp skotern på rätt köl och körde vidare men det var inte så kul att skumpa fram med ömmande rygg så vi vände hemåt ganska snart.

För att inte äventyra resten av säsongen fick skoterdåren vila sin rygg idag så jag åkte upp ensam och tog bort granen som låg över vägen mellan Sandänge och gammel-Finnsvedvägen. Kollade även upp om det går att göra en tillfällig skoterled runt grusupplaget, det verkar inte vara helt omöjligt men det är ett par diken som väl får fyllas med snö om inte vi kan fixa dit hantverkare.
Visst kan man använda gamla Finnsvedvägen men om grustransporterna fortsätter då måste det finnas alternativ för den som vill köra "rätta" leden.

lördag 4 december 2010

Once in a lifetime

Nu sitter GPS´n på plats så nu finns ingen anledning att stanna i garaget längre. Mänskligt att döma händer det bara en gång i livet att man får köra iväg med en sprillans ny maskin med bara 500 meter på mätaren. Gissar att den halva kilometern är den sträcka som grejerna testas vid fabrik.
Det blev bara en kortare sväng nere på sjön, totalt kanske ett par kilometer mest för att varmköra och bränna bort lite nyskoterlukt, tror det var ljuddämparens isolering som luktade mest.
Det märks att det är en ny skotergeneration än den man är van vid, trots snöbristens gropiga väglag går det hyfsat mjukt. Men det kommer ta tid att vänja sig vid den nya tidens körställning, man är ju van att sitta och jäsa i soffan på den gamla. Mer köks-pallkänsla nu, och vinddraget p.g.a den minimala rutan lär man måsta bygga bort med en större ruta. Sätts upp på önskelistan alltså.

Det kanske inte framgått med önskvärd tydlighet vad det är för maskin som hamnat på gården, kanske bara de mest inbitna Lynxkännarna som listat ut det.
Det blev alltså en Xtrim SC 600 E-TEC H.O. som jag rullade in i garaget för precis en månad sedan. E-tec-motorn är som bekant Bombardier/Rotax lösning på utsläppsproblematiken, det är en direktinsprutad tvåtaktare som i sin effektklass lär kunna mäta sig med fyrtaktarna när det gäller bränsleförbrukning och miljöpåverkan. Med bibehållen tvåtaktskänsla d.v.s inga tvära motorbromsningar och inga onödiga kilon under huven.
För min del är detta den fjärde generationen Lynxskotrar, den gamla fem-tretti-femman från 1982 tas bara fram vid högtidliga tillfällen medan både den röda (1994) och den blå Ranger LCE (2001) använts dagligen under säsong, inte minst som arbetsfordon. Det är däremot mer osäkert hur den nya maskinen är att dra ledsladd med så gamm-härkarna får säkert jobba kvar tills annat bevisats.

0 till 140

Försöken att göra farsdag till premiärdag för första skoterturen över Sjöändviken får nog läggas på is, i alla fall tillsvidare. Säkrare då ...