torsdag 29 mars 2018

Påsklov


Efter ett långt och stärkande sportlov har det så blivit dags att skifta över till påsklov. Sportlovet innehöll faktiskt några dagar med arbete, passade på när vädret blev lite sämre och plusgraderna lite fler. Den här veckan rundade jag av redan i måndags, lagom längd på en arbetsvecka.
Vad hände på sportlovet då?
En hel del ospecade irrfärder naturligtvis men även en del inplanerade utflykter som den till Vargen en finvädersdag för några veckor sedan.
Sen blev man ju återfallsfiskare på StorÅksjöpimpeln också. Lite otippat, minst sagt, jag skulle bara följa med dit som sällskap för att sen dra vidare mot okända mål. Men så råkade jag borra ett hål och fick upp en stackars abborre och då fick man plötsligt för sig att man var storfiskare, bäst att kolla om det fanns fler. Klockan två kunde jag konstatera att det gjorde det inte. Inte för min del alltså, men flera i min närhet fick fisk.
Vädret var bra så egentligen spelade det ingen roll vad man pysslade med och det var länge sen sist.

Just nu pågår sista förberedelserna inför Gillhovspimpeln som återuppstår på långfredag. 2016 var det tävling men förra året var isarna lite osäkra så då blev det inställt, även om det nog skulle gått att köra då. Problemet med sådana tillställningar är att det måste vara lite framförhållning och mycket hinner hända mellan beslut och verkställighet, särskilt om påsken infaller sent.
I år ligger påsken ganska tidigt och isen är riktigt bra även om den innehåller mycket snö. För att pimpelfiskarna ska slippa pulsa i snö har skoteråkarna kört spår till de populäraste pimpelhålen.

I dag är det på sin plats med en varning: det är skärtorsdag så Polarisägarna bör låta skotern stå idag.

"Skoterföret räcker till påsk" heter det, jag skulle bli aningen förvånad om det inte räcker några dagar till också och hur länge ett påsklov räcker det vet man aldrig.

söndag 11 mars 2018

Heldag

Besöket vid skoterträffen i Galåbuan blev en riktig heldag. Med avgångstid något tidigare än vanligt drog vi iväg västerut. Då vi fått förstärkning av en av sönerna på hembesök blev vi tre stycken, övriga intresserade valde att göra nåt annat.
Från Östbergsbodarna tog vi nya favoritgenvägen mot södra delen av StorBacksjön och snabbt var vi i Svenstavikstrakten. Efter att ha hamnat lite vilse efter Vedtorget och kontakt med en livlina blev vi avrådda från att passera Svenste på Östbergssidan då det förekom avverkningar där.
På andra sidan centralorten gick färden vidare mot Lättsjön där det var rena rusningstrafiken med ett tiotal skotrar som lämnades företräde då de kom från höger. Dessutom var det folk som rastade vid vindskyddet.
Efter cirka tvåochenhalv timme trängde vi oss in till vindskyddet där skoterträffen pågick. Det var riktigt bra flyt i hamburgerserveringen så det gick snabbt att stilla hungern och efter en stunds vila var vi redo att dra vidare.
Det vackra vädret, tillsammans med antagandet att vi nog inte kommer till dessa trakter mer denna säsong, gjorde att vi tog rundan mot Arådalen och förbi Hundshögen på hemvägen.
Tyvärr räckte inte det vackra vädret ända upp till den högsta höjden men lite känsla ändå när man står där uppe. För två somrar sedan gick för övrigt andra pojken och jag upp till Hundshögen, dit är det skoterförbud och den var helt inne bland molnen och osynlig från skoterleden.
Nere på Gräftåvallssidan blev det rast/vila vid Butösmyrens vindskydd.
Efter en del kringelikrokande, med inte alltid de bästa vägvalen, besökte vi av säkerhetsskäl macken i Vigge. Blå-Rangern vill ju ha lite mer bränsle än fyrtaktarna.
Från sjösidan gick det snabbt och enkelt att ta sig via Östberg till Skucku och ännu en favoritgenväg, via Bingsta, ner till Näkten.
Sen blev det, som vanligt, en snabb transportsträcka söderut till startpunkten där vi landade cirka åtta och en halv timme och tjugo mil senare.

Väglaget under resan?
Ja, alla varianter. Osladdade informella leder med lite trafik är oftast flera snäpp bättre än nysladdade leder med mycket trafik så är det ju.
En positiv överraskning var leden från Gräftåvallen mot Västertaket/Persåsen. Värsta biten var från kapellet i Arådalen och stigningen upp därifrån, ingen överraskning för där är det alltid så knöligt.

Isläget? Med all denna snö måste det helt enkelt tränga upp vatten, isen kan inte flyta med så tung last. Men sen kan det frysa igenom och bli riktigt bra yta att åka på. I allmänhet är det 25-35 centimeter pudersnö på isen. Om det sedan är tungfört eller inte är den resandes ensak.

Storsjön har vi bara åkt söder om Hoverberg och där var det kanske 30 centimeter snö men inget vatten skymtades.
På Näkten var det snöigt men det syntes också en del vatten i spåret efter framförvarande. Nu börjar det finnas spår att följa men om inte kan det gå rejält tungt om man träffar på vatten.

Avslutningsvis kunde konstateras att snödjupet, vid mätplatsen, inte kom upp till 90-centimeters-strecket vid senaste snöfallet, men det kommer fler chanser.

fredag 9 mars 2018

Snart lördag

I dag snöar det, också. Under ett kortare uppehåll passade jag på att kolla snödjupet och som framgår av bifogad bild närmar det sig 90 centimeter. Eftersom det nu fortsätter att snöa noterade jag även klockslaget i fall att det blir målfoto beträffande när nittiocentimetersstrecket passeras.
I går gjorde jag en sväng med Blå-Rangern och blev då återigen påmind om nackdelen med den lätta snön - det ryker in.

Snart lördag i vecka tio, då är det som bekant samling vid Västra Galåbodarna i Högåns skoterklubbs regi. För ett par år sedan var allt ätbart slut när vi kom fram men nu har dom lovat att det ska finnas hamburgare mm till alla så nu får dom en chans till. Om inget oförutsett inträffar förstås, som att vägvalet blir så svårt att vi stannar hemma.
Blev för övrigt lite orolig när jag inte kunde hitta nån annons om denna anrika skoterträff i Annonsbladet, men det var inte så illa att det var inställt utan annonseringen sker på Internet, typ hemsida och fejan.

måndag 5 mars 2018

Norrut

Vecka tio är det norrlänningarnas tur att ha sportlov. Skoterdårarna, som i och för sig har sportlov jämt, tjuvstartade sportlovsveckan redan i förra veckan. Som till exempel en tur norrut mot Svartsjöarna som ligger på samma breddgrad som Brunflo, ungefär.
Svartsjöarna är kända för att ha ett lite annat klimat med mer snö och lägre temperatur som gör att skidåkning är möjlig från november till slutet av april. Populärt för sitt stadsnära läge.

Men det går även att åka skoter dit och senaste gången vi gjorde det var nog för tio år sedan, om jag ser rätt i min spårdatabas. Hög tid alltså för ett återbesök.
Vägval är, som alltid, den stora frågan. Beslutet blev att, återigen, välja Pån och Bölesjön för att via en delvis annan infallsvinkel hamna i Tandsbyn. Där fick vi nödstoppa på grund av akut fikasug. Fikaplatsen blev något ovanlig - intill f.d. brandstationen och inte långt från en känd arbetsplats. Svårt att hålla sig därifrån, kan tyckas.
När värsta hungern var stillad letade vi oss ut ur byn för att, med minsta möjliga marginal, i en vägkorsning träffa på en arbetskamrat vars nyköpta skoter synts ofta i den här bloggen.
Efter sedvanligt surrande drog vi vidare längs knaggliga men nysladdade leder mot Mellan-Svartsjön.
Oväntat lite folk var det vid vindskyddet, inte en själ för att vara exakt. Förra gången vi var här var det så folkligt att vi blev tvungna att fika utomhus.
Men denna gång kunde vi ta del av torr och fin ved som gjord för att värma en burk Bullens. Och det är aldrig fel.
På gränsen till proppmätt tuffade vi söderut i första hand mot Fåker för att via Månstaviken landa i Näcksta/Hackås. Vi hade inget ärende in där utan det bara blev så, det hade det goda med sig att man fick se en uppgraderad skoterled och tillika skyltning. Nu var vi inte in i byn utan snuddade bara men det vi såg var ett riktigt lyft jämfört med de irritationsmoment man kunde råka ut för vid tidigare besök. Nysladdat var det också!
Sydöst-ut från Östnår hittade vi ingen väg, eller för resten, det gjorde vi och den tog vi och sen var det rena transportsträckan längs Näkten och in i mål efter tolv mils sportlov.

torsdag 1 mars 2018

Restnoterat

Glömde så när bort att redovisa snödjupsläget men nu kommer den ack så viktiga uppgiften, visserligen har kylan blivit det stora samtalsämnet men när det är uttömt då återstår snödjupet.
Uppgiften är några dagar gammal men det har inte varit nämnvärt mycket nederbörd senaste dagarna. När snöyran bedarrat var det i söndags knappt 78 centimeter vid mätplatsen, snödjupet verkar alltså minska ju mer det snöar. Förklaringen till det kräver nog en rejäl utredning som det inte finns budget för men en amatörvetenskaplig teori kan vara att blåsvinden helt enkelt tar med sig snön nån annan stans och dessutom skakar ihop den.

Det är, som sagts tidigare, sportlovstider och man kan ibland ana synpunkten att -"skoteråkning är väl ingen sport"
Vad är sport kan man då undra? De flesta menar nog någon form av idrottsprestation men det tror jag är en feltolkning. Enligt en sorts definition är sport redskapsbaserad medan idrott är ansträngningsbaserad aktivitet. Naturligtvis går begreppen in i varandra, ta till exempel snöskoteråkning, det handlar om att hantera ett redskap som kan vara nog så ansträngande. Den som säger emot det pratar i nattmössan. Det är inte mycket som får upp kroppsvärmen så bra som en rejäl fastkörning, om man nu ska ta ett exempel.
Sportsegmentet innehåller en hel mängd olika former och jag kan inte säga att den ena är mer sport än den andra, men klaga inte på skoteråkningen ur den synpunkten i alla fall. Påminner om att det finns bilsport, sportbilar, sportfiskare och sportfånar.

Nu går vi in i den bästa av årstider, i morse var det 32 kalla utanför stugknuten men rackarns va bra det känns att sätta upp nyllet mot solen under en promenad i det vita.
Och snart kommer alla inbjudningar till utflykter både hit å dit i en sån mängd att det blir svårt att välja men att det blir nåt är säkert.


Afton!

 En sån rivstart det blev på vintern, nästan en hel vinter avklarad på två månader!  Visst har det hänt att vi fått en snöig avslutning på å...