Resumé

Med bara några timmar kvar av januari kan det vara läge att runda av med några noteringar. Det finns numera ingen anledning att klaga på snödjupet, det är lite svårt att se på mätstationen men sjuttio-centimetersstrecket har varit översnöat innan snön så sakta börjat frysa ihop och ytan nu ligger en decimeter lägre. Cirka. Det här är ingen exakt vetenskap och det spelar ingen roll när någon kör fast skotern, den sitter fast oavsett.

Senaste snöfallet, runt den 22/23:e, tryckte upp en del vatten på flera, sen tidigare, vattensjuka sjöar. Tursamt nog så har kylan den gångna veckan fixat till både sjöarna och den fluffigaste snön som nu är riktigt körbar eller rättare sagt, det är bättre än man kan tro.

Temperaturer mellan 20 och 25 har dämpat åk-lusten något men samtidigt vill man trampa luften ur snön längs de vanligaste rutterna så några mil har det blivit. Sen frilansar vissa i skidspårsbranschen och även där är det bra om det blir kört så att det går att sladda och dra spår sen.

Idag, söndag, blev områdets sista okörda skoterled trampad. Sträckan mellan Döderbutjärn och Stor-Noren har bedömts vara alltför svårkörd med all snö som hänger i ris och buskar. Tack vare den kompaktare snön och en hemlig taktik var det gjort i en grisblink att köra den sträckan.

Även denna dag blev det rast vila vid Stor-Åksjöns raststuga där det stod Bullens på menyn. 

Några skoterleder är sladdade och ganska bra medan andra bara är trampade och väntar på att bli sladdade och, som sagt, material att jobba med finns det så det kan bli hur bra som helst.

Noterar även att försäkringsbolaget Svedea har skänkt en bunt ledkryss till bygdens skoterklubb. En självklar uppmaning blir därför: försäkra skotern hos Svedea (direktlänk till skoterförsäkringen) och ange medlemskap i Södra Näktens ssk, ni får rabatt och klubben provision. Vinn-vinn-läge.

Kap

 Under gårdagen blev det en resa till Döderbuan för att ta bort de träd som blåst ner över leden mellan Döderbuan och Döderbutjärn. Det handlade framförallt om den asp som fanns längst upp i "mördarbacken" och effektivt hindrade all trafik. Utrustade med lämpliga verktyg gick det ganska snabbt att ta bort de granar som blev provisoriskt åtgärdade häromsistens och dagens riktiga ärende, aspen.

Det blev även tillfälle att känna på den snö som kommit senaste tiden. I terrängen går det ganska bra att ta sig fram, i alla fall efter leden där det är kört tidigare, däremot har det halvbra läget på sjöarna förbytts i nära heldåligt. Isarna tyngs ner av mängder med snö och då blir det som det blir, massor av vatten på isen. Inte överallt men stora områden var rejält plaskblöta där man undviker att stanna för att titta på utsikten, om man säger så. Jag hade dessutom en kälke på släp och den gick rejält tungt i snösörjan.

Nu är de grövre träden borta, de mindre träden av pilbågsmodell får vi nog dras med ett tag till, det är ganska tidsödande att ta sig fram och röja i dessa tunnlar. 

Skoterleden mellan Döderbutjärn och Stor-Noren är helt okörd och tiden medgav inget försök denna gång dessutom är förhållandena på Noren lika som på övriga sjöar så det kan vara lika bra att inte bege sig dit.

Skogsarbetet avslutades med matrast i StorÅksjöns koja, välkommet vindskydd undan blåst och snö.

Nytt år

 Nytt år och nya möjligheter. Efter ett minst sagt växlingsrikt väder hela hösten och ända fram till mellandagarna har det till slut blivit lite mer normalt. Under en av de första längre turerna hemifrån kunde vi konstatera att det faktiskt blivit riktigt gott om snö i skog och mark, 40 cm eller mer, det trodde man inte när pessimismen var som djupast. Men fenomenet med de djupa, snöfria, myrhålen som var så besvärliga förra säsongen finns kvar nu också så skoterspåren har en tendens att bli onödigt krokiga när man måste väja för dessa varma källor.

Sjöisarna har varit ganska blöta med tveksam iskvalité men senaste kylan har gjort jobbet så det är betydligt bättre nu, torrt och fint på flera småsjöar, till och med Råssjön som kan vara besvärlig har fått ledkäpparna på plats. Något sent men inte rekordsent.

Nästan samtliga skoterleder i området är körda men långt ifrån okej när det gäller att färdas någorlunda bekvämt. I de djupa Sandnässkogarna, närmare bestämt vid Dödrebodarna, är leden just nu blockerad av ett litet träd, den medhavda motorsågen räckte inte igenom så det får bli ett återbesök inom kort. Det går att hitta en alternativ väg förbi men det kan vara lite trixigt.

Skoterdårarnas motto är ju att söka rätt på vindskydd och andra rastplatser, det har redan blivit ett antal. Vi har tex smygöppnat Kälabergstornet med egen meny och ved, vi tjuvlånade bara eldplatsen och sätena, nog så värdefullt. Ett mer otippat fikaställe var Gråbergskojan som nästan bara finns på kartan.

 

Dan före

 I dag har det varit dan före hela dan och inget är sig likt, till och med vädret eller hela årstiden verkar ha drabbats av virus, helt sjukt för att citera ett sjukt uttryck. Det är över en månad sedan jag möblerade om i skotergaraget och gjorde mej beredd för säsongsstart. Väntar fortfarande kan man väl säga, sammanfattningsvis. För tre veckor sedan såg det lovande ut med kyla och snö i rimliga proportioner. Det blev till och med en isbana upplogad samtidigt som skoterledskäpparna kom på 

plats, det bästa i två världar enligt vissa.                                                                                

Men säg den glädje som varar? Det kom en massa plusgrader och spöregn som sölade ner alltihop och inte nog med det, vattenföringen i ån ökade och tärde oroväckande mycket på isen vid skoterleden. För första gången i den moderna skoterledshistorien så har nu skoterleden över sjöändviken stängts av samma månad som den öppnade, detta eftersom isen intill östra stranden fläckvis bara är några millimeter tjock och temperaturen fortsätter att variera mellan hopp och förtvivlan.

Skoterföret i skogen uppges vara rätt hyfsat för årstiden men så klart 

lite begränsande att inte kunna använda sjöisarna.
Alldeles inställt är det inte på utflyktsfronten men det får bli detta substitut som kallas fyrhjuling för att till exempel besöka favoritvindskyddet vid Sjöändtjärnen.

Säkert bara rykten men det sägs att skotersäsongen är framflyttad en månad så sista turen blir strax före mors dag nästa år.

 

Inte alla hemma

 Bättre sent än aldrig. I år dröjde det till första advent innan Sjöändviken fick en is värd namnet och fortfarande är den inte godkänd för överfart, inte med snöskoter i alla fall. Fjolårets premiärdatum, 9 november, har passerats med råge och man började misströsta men så slog vädret om och de senaste dagarna har istjockleken ökat till ca 8-9 centimeter och skridskoåkarna har glada dagar. För skoteråkarna spelar det i stort sett ingen roll eftersom det är pinsamt lite snö i terränglådan men samtidigt är det så drömscenariot ser ut, först is och kyla sen rejält med snö.

Det pratas mycket om Corona-anpassning i år och är det nåt som alltid har varit anpassat så är det väl snöskoteråkning där man oftast har munskydd, andningsmask och visir. Till detta en riktig skyddsklädsel inklusive handskar och hjälm på var sin skoter med rejäla avstånd. Så nu är det bara att vänta på myndigheternas rekommendationer att bara åka skoter och avhålla sig från de andra fritidssysslorna, vilka det nu skulle kunna vara.

Snöbristen till trots har det blivit ett antal skoterspår på diverse lägdor i närheten, det är ingen större skillnad  mot förr då ungarnas skidor skulle provas på första snön.

Själv passade jag på att förena nytta med nöje när det blev en tur till postlådan, det gäller att ta till vara tillfällena. 

Det egentliga ärendet var dock att parkera om de skotrar som stått och trängts i sin sommarförvaring. Jag hade nämligen drabbats av klarsyn och förstått att jag hade för många skotrar stående. Efter nån veckas annonserade hände det plötsligt att en spekulant närmande sig så det blev till att snabbt stuva om så att rätt Ski-Doo stod längst fram.

Så nu har den gamla trotjänaren fått ett nytt hem ganska långt söderut, kanske lite ovant med dalmål för den som är van jämtska men det blir nog bra.

Visst blir det lite tomt att inte ha alla hästar hemma men samtidigt vet man att det nog inte blir mycket hjälp den kommande säsongen att hålla maskinerna rullande när man knappt får träffas. Och skulle dom där myndighetsrekommendationerna bli verklighet så finns det fortfarande fem maskiner kvar att roa sig med.

Inställt

För första gången på många år är man ledig på långfredag. Normalt brukar det vara pimpeltävling här i byn denna dag och i de fall tävlingen ställts in har det i alla fall varit samling vid bygdegården för att äta hamburgare och fika i största allmänhet.
Som så mycket annat är alla sådana aktiviteter inställda nu med hänvisning till rådande corona-farsot. Eller "det nya coronaviruset" som man säger, varför var det aldrig tal om det gamla viruset?

Har inte uppfattat någon avrådan från att åka skoter (om man undantar lavinfarliga områden) så den aktiviteten kan fortsätta som vanligt, snö- och isläget är relativt gott för årstiden även om det tidvis blir mycket smältvatten på sjöisarna.

Skoterdårarnas förening har hållit igång verksamheten i normal omfattning med lagom långa dagsturer både hit å dit.
Tornet-premiären ägde rum når vi var i Borgafjäll men man hade även öppet helgen därpå och då var vi så klart på plats. Men sen stängde man butiken för i år, vi närvarade alltså vid hälften av alla tillfällen.





För ett par veckor sedan blev det dessutom en 4-hjulingstur inom distriktet. Upplägget var att besöka Brynjeholmens vindskydd men i höjd med Sandnäset insåg vi att det inte var så roligt att åka på isen då det rasslade och skumpade väldeliga i den tunna dubbelis som bildats.
Vi svängde upp i Sandnäset, vidare till Stor-Åksjön, där det skulle ha varit pimpeltävling den dagen. Jakten på ett vindskyddat läge slutade vid Dödrebodarna där det var riktigt bra att tända en eld och värma en burk Bullens. Minnesvärt från den turen var den snöskur vi mötte på Tångöravattnet, det var knappt led-syn, om man säger så.

Som sagt så är det mycket som är inställt, till och med snökäpparna är insamlade och inställda i förråd i väntan på en ny istid. Normalt brukar pinnarna vara kvar till efter påsk men i år är det mycket som inte är normalt och då blev det på detta viset.

Däremot är skotrarna inte inställda och det är precis som vanligt. En liten skillnad är att jag inte får nån hjälp av barn och barnbarn att hålla skotrarna rullande.

Borgafjäll

Vinterns ojämna snötjocklek har fått skoterdårarna att drömma om massor av snö mellan marken och skotern. Drömmarna har kommit och gått men det har inte blivit nåt beslut. Det har hörts rapporter norrifrån om snödjup på en meter eller mer och nåt sådant är det länge sen man såg häromkring. Plötsligt hände det att funderingarna övergick till verklig planering. Boende och en släpvagn med kåpa var prioriterade saker som måste lösas.
Att det var Borgafjäll vi skulle till det var klart ganska tidigt och efter lite bokningsstrul insåg vi att verktyget heter Facebook. Tjuvlånade ett konto och slängde ut en fråga så var den saken klar.
Släpvagn med kåpa har synts här i närheten men rymmer den våra två skotrar, var frågan. Och med trixande så löste sig det också. Av med skidor och motorkåpor så var maskinerna inom väggarna, om man säger så. Att bli tvungen ta av skidorna var bara en fördel, sen tidigare fanns hjul att ersätta med och då rullade skotrarna enkelt på plats.
Det tidvis slaskiga föret längs E 45 gjorde att vi insåg att valet av kåpvagn var helt rätt. På plats vid boendet var det snabb avlastning som gällde och innan solen försvunnit hade vi hunnit bekanta oss med omgivningarna runt Borgafjäll under en liten sväng på fyra fem mil.
Det man imponerades av direkt var de perfekt anlagda ojämnheterna längs lederna, exakt lika långt mellan guppen och lika djupa. Woooij, woooij, woooij lät det när man guppade framåt i krypfart.
Nästa dag stod det Saxnäs på programmet. Vi hittade en slinga över bland annat Gitsfjället som gjorde att vi kunde välja en annan väg hem. Matställen fanns det minst två men vi nöjde oss med att besöka ett av dem, Marsfjället Mountain Lodge. Stället har inget med Marsliden att göra, vilket undertecknad surrade ihop det med, Marsliden ligger en bra bit norr om Saxnäs.
Hyfsat väder på förmiddagen förbyttes till snöskurar och blåst (= snödrev) under efter eftermiddagen.

Dag tre, som också var lördag, hade vi först siktat mot Ankarede eventuellt Stora Blåsjön men den rutten blev avkortad så vi siktade i första hand på Raukasjö, som ju är ett bekant skoterutflyktsmål. Bara några kilometer från Borgafjäll stannade vi flera gånger för att beundra de oändliga vyerna i det soliga vädret. Vägen vi valde var inte värst trafikerad, såg knappt en skoter på hela förmiddagen. Vi hade en uppgift om att Raukasjö inte var öppet så vi rundade bara gården, vi har i alla fall varit dit.
Körningen fram till Klimpfjäll kändes lite dryg då vädret på fjället bliv lite sämre men vi tuffade på och väl framme gällde det att hitta ett matställe. Gick väl bara sådär, det blev skidbackens värmestuga som krängde halvtaskiga hamburgare för dyra pengar.
För en stund påmindes man om att Kälabergstornet var premiäröppet just denna dag.


Hemvägen var delvis en repris från gårdagen och vädret var också liknande med kallblåst från sidan. Väl åter till basstationen så blev det lite slappande innan det var dags att packa lilla vagnen för tidig hemfärd på söndag.
Hur var besöket? Ja, riktigt bra får man väl ändå säga fast vädret inte var på topp hela tiden. Att det var nära 1,5 meter snö märktes inte så mycket, vi åkte ju bara längst upp på snön. Faktiskt inte en fastkörning på hela tiden och jag vet inte hur man skulle ha gjort för att köra fast, snön var så kompakt. Sen var vi lite osäker på var man får och inte får köra, man lär ha gjort om förbudsområdena men glömt att tala om var de är och var friåkningsområdena möjligen kan finnas.
Vi hittade ett skyltat friåkningsområde men där undanbad man sig busåkning och då missar man väl hela grejen(?)
Väl hemkommen visade sig solen från sin bästa sida så jag, som hade lite kompledigt, lunchade ute den dan och kom att tänka på uttrycket: Borga bra men Tjärna bäst.