Bottenkänning

På annandagens morron var det kommenderat uppställning vid den södra gränsen mot klyktattarland. Styrkan blev fulltalig när Christer anslöt till övriga skoteramatörer, Lennart och Roger. Skoterdårarnas förening var fulltalig, och summa fem maskiner drog iväg till Rätan för att inhandla ett halvt kilo kaffe som fattades hemma hos mej tidigare på morronen.
Knallhårda och inte alltför spåriga leder förde oss snabbt och elegant till macken i Rätan där förråden fylldes, snabbt vidare till Rätansböle där vi drabbades av en svår motgång i samband med fikarasten. Christer hade omsorgsfullt packat in kakor som han tänkt bjuda på till kaffet. Tyvärr hade packningen slitit sig så det blivit en annan modell av kakor än den ursprungliga. Nåväl, det hade kunnat varit värre, och det blev det.


Tidigare under morgonen hade vi knappt sett en skoter men nu började dom komma från alla håll, säkerligen på väg till fiske, fjällen eller bara ut i det vackra vädret.


Efter framkomsten till området runt Timmerkojan blev det rena lekstugan, barnasinnet kommer fram när det ligger en massa branta backar i solskenet och bara väntar på att någon ska köra upp där.


Efter lunch på Vargen blev det mer lekstuga längs Skalsfjället innan vi så smått började styra hemåt.


Mitt andra liv består av Geocaching och vid Oxsjövallen skulle det finnas en gömma, tyvärr hade jag inga ledtrådar men efter kontakt med Internet var det lika bra att ge upp då burken skulle ligga under stenar dvs under snön.


Efter en bitvis något skumpig färd skulle vi passera Ljungan vid Åsarna. Leden går under landsvägsbron (E45) på en bro av is och sten. Såhär års börjar värmen knapra på isen så det kan vara lite lurigt att passera.
Ett ekipage tog sig över men nästa fick ett snedskär med höger skida som dök under isen. Det tog tvärstopp och skotern vreds tvärs över den smala spången så hastigt att föraren drev som en vante ner i vattnet. Sinnesnärvaro och tur gjorde att han höll sig på benen och lyckades snabbt ta sig upp på isen.
Skoterskidan var onaturligt vriden så det såg ut som att färden skulle sluta där mitt i Ljungan. Några bändningar och lyftningar senare så konstaterades att skidan fått ett extra brant brätte, att ett stag var något krokigt och att föraren blivit lite fuktig av vattnet, i övrigt inga skador. 
Tur i oturen å allt de där ..... 
När alla fem hade kört över hade mer av isbron försvunnit så det är nog på slutet med den överfarten, om man säger så.
Mer problem blev det före Säter på väg mot Svenstavik där skogsarbete hade förvandlat leden till rena potatislandet.
Kompensation fick vi när vi kom till Stor-Backsjöleden, alltid lika roligt att dra på efter den fina leden. Å sen susade det på i några minuter så var man hemma på gården, ca 21 mil senare. Men de övriga hade förstås en bit kvar innan de var hemma.


Tack till alla inblandade för en tur med tur, för trots allt, det hade kunnat vara värre det där lilla tillbudet.