Annersia

Med minsta möjliga marginal blev det möjligt att runda av november med en tur över Sjöändviken under söndagsförmiddagen. Isen var delvis kollad redan under lördagen men det kom annat i vägen så när det var läge att hoppa upp på skotern hade det hunnit bli skymning så jag sparade till idag. Passade även på att göra en mer omfattande undersökning av isläget.
Den grå isen, som legat ett tag, var ca 14-15 centimeter medan den svarta var något tunnare, ca 10-11 centimeter.
Man har uppenbarligen blivit mer försiktig med åren för innerst inne vet man att en decimeter räcker att gå på, ändå känns det lite gruvensamt att gå på is som är sådär genomskinlig.
Höre även att det fanns intressenter för skridskoåkning så jag kollade en bit från skoterleden, riktigt ute på den svarta släta isen, och det det var samma tjocklek överallt.
Alltså begav man sig hem efter första frivilliga skoter, det blev som vanligt Rö-Rangern. Pigg och alert, som vanligt, särskilt sedan den fått lite mer bensin i tanken.
Inga problem att susa över viken och efter en runda söderöver så bar det av mot Sjöändtjärn, ska det premiäråkas så är det väl lika bra att ta hela paketet tänkte jag.
"Bara för att" åkte jag upp till Långtjärnvägen innan det var dags att åka ner tillbaka till tjärnen för att se vem det var som fikade vid kojan.
Det visade sig vara någon helt annan än jag trodde, exakt vem det var vet jag fortfarande inte men en trevlig pratstund, om ditten å datten, det fick jag.
Efter denna nöjestripp blev det lite mer nyttigt skoterrelaterat arbete i omgivningen.
Sen kan man väl uppmana alla att jobba för lite, helst mycket, mer snö på marken (och inte bara i prognoserna).

Jama på

Av förklarliga skäl blev det ingen skotertur över Sjöändviken den gångna helgen. Ingen båttur heller för den delen. Isläget har varit lite varierande, förra kallperioden frös det på ganska bra här vid södra änden av Näkten men det blåste delvis bort nån dag senare.
Det är som bekant i slutet av november som isen ska vara farbar över viken och än finns det chans för nu jama´ne på rätt ordentligt med resultatet världens skridskois på de delar där det var ny is. Och det verkar bli rejält kallt även i natt så vem vet .....?
Nu har man inte bara gått och tittat på isläggningen, det som, om jag kan jämtskan rätt, heter "jama på" dvs just i det ögonblick då vattnet fryser och den första tunna hinnan is bildas.

För några veckor sedan öppnade vi upp den igenblåsta leden vid Dödrebodarna, därför tyckte jag att det var en god ide att ta bort skyltningen om tillfälligt ändrad ledsträckning bortom Döderbutjärn - tänkt och gjort. Tjärnen var för övrigt isbelagd, det är nog lite kallare där, dessutom kommer väl inte vinden åt så bra(?)

Passade även på att ta bort lite sly även om det mesta blev kvar, det är nåt otroligt vad det växer på ett par somrar.

För att lättare hitta skoterledernas början vid sjöstranden har det från Bergs skoterallians rekommenderats att sätta upp s.k. sergeanter vid uppfarterna. Skyltarna är en minivariant av sergeant, samma typ som sitter på lastbilar. I vårt område finns åtskilliga sjööverfarter så det finns att göra även på den fronten. Skyltarna verkar vara rätt effektiva i det skymningsljus som rådde då jag kollade.

Antesbacken

Alla som har någorlunda koll på den alpina historien känner självklart till såna platser som Erik-Ers-backen,  Antes-backen och alla backars moder, alltså Skolbacken. Det fanns även andra backar som tex utför Lillberget men där platsade inte en annan på grund av den låga åldern.

Erik-Ersbacken var bland det värsta man kunde ställas inför och om man kände sig riktigt modig, eller åtminstone modigare än nån av de andra, så gick man längst upp dit där det knappt fanns nåt spår.

För egen del var det aldrig frågan om nån annan teknik än störtlopp, det nog ingen annan heller som hört talas om nåt annat så med livet som insats kastade man sig utför monsterbacken.

Eftersom naturen vill ta tillbaka det människan erövrat så blev det med tiden för skogtrångt att åka skidor utför den backen, dessutom började det göras utflykter utanför byn för att åka utför på skidor, i och för sig inget som jag blandade mig i eftersom jag bara var skolad att bara åka rakt fram och utan fler människor i riskområdet.

Drömmen om en skidbacke i byn fanns dock kvar och då blev Antes-backen ett bra alternativ, den riskerade dessutom inte att växa igen så länge som man slog hö där på sommaren.

Det finns väl knappt någon som tycker att backen är för brant men ”lagom” är väl ett passande ord. Lagom för de yngsta alltså.

Så sent som i vintras kunde man se en och annan, både gammal och ung, med diverse tekniker ta sig utför Antesbacken.

Skolbacken var annars den backe man begav sig till på rasten och den lämpade sig bäst för pulkåkning men även störtlopp och backhoppning med skidor förekom. 

Pulkåkning är nog för mycket sagt, mer stjärtlappar var det nog, bland annat fraktades många spillbitar masonit från renoveringen som pågick här hemma.

Nu för tiden är Antesbacken ett populärt ställe att försäsongsträna både med och utan skidor på skotern. När det är så lite snö som det varit senaste tiden får man rigga om maskinen så det passar underlaget. 

Här är en liten filmsnutt från den gångna helgen. Skoterrejs i backen

Bara fyra

535:an kom inte till uppställningen

Så var det bara fyra. Av tradition och gammal vana har det under åren blivit att man tittat på Lynx när det handlat om skoterköp. Allting började när jag övertog en bättre begagnad 535 som gjorde tjänst som veddragare  ett antal år. Komforten var väl inte den bästa på den maskinen så några längre nöjesturer blev det aldrig för min del. Jag var väl inte värsta skoterdåren heller på den tiden, det var något som drabbade mej senare. 535:an tar sig sällan ut ur garaget nu för tiden men jag är alldeles övertygad om att bara den får en riktig sup så hostar den igång på första rycket, det gjorde den i alla fall förr.
För att lite bekvämare ta mej till vedskiftet och även åka lite solskensturer så skaffades en Lynx Ranger LTS, Rö-Rangern kallad, troligen i slutet av förra seklet osäkert när.
Det är en slitstark och "lagom" maskin på alla vis som hänger med bra än idag och ingår i arbetslaget när det handlar om ideellt arbete längs områdets skoterleder och dylikt.
Fläktkylningen gör att den passar bättre som sladdragare än de vattenkylda kamraterna.

På väg ut

Rö-Rangern har dock de senaste åren fått avlastning av en Lynx 5900 som jag impulsköpte häromåret. Fem-nian är ett riktigt lok framför sladden och går oftast dit man vill utan skidlyft och andra krumbukter som Rö-Rangern kan få för sig när det tar emot.
Mellan dessa skotrar ska Ranger 494 LCE, även kallad Blå-Rangern, sorteras in, det är i  grunden en ren nöjesmaskin men den har också fått tjänstgöra framför ledsladden under åtskilliga mil. Problemet med den är att den blir varm om det är för lite snö i spåret som det kan vara vid finputsning och breddning av delvis isiga leder.
Med Blå-Rangern inleddes perioden som skoterdåre och den har varit med på åtskilliga turer både långa och korta.
Så slumpade det sig så att Blå-Rangern skulle trappa ner och få en ersättare, valet föll på en Lynx Xtrim med E-tec 600. Den tvåtaktsmotorn var i mångas ögon ett osäkert
kort med rykte att krångla. Jag kan väl säga att för min del har det inte varit några som helst
problem motormässigt mer än den något känsliga kylningen. Isiga snöfria sjöar och skarföre har varit ett återkommande problem.

På väg in

Det har alltså försvunnit en Lynx från gården så nu är det bara fyra sådana kvar och det har kommit en Ski-Doo i stället, något som var otänkbart bara för några år sedan.
Självklart är det det trevliga intryck som broderns skoter gjorde som fått mej på dessa andra tankar.
Vi hör ju båda lite dåligt så det är bra om motorerna är lite tystare ........

Fullt eller fullt?

Var det folkigt eller var det folkigt? Det måste ha varit besöksrekord hos skoterhandlarna i helgen. När vi närmade oss Oktan i Torvalla var det dubbla rader med parkerade bilar säkert tvåhundra meter före och bra mycket efter och fullt på parkeringarna hos grannföretagen.
Oktan har byggt om och utökat lokalerna med anledning av förändringarna i sortimentet, Ski-Doo har tillkommit och Arctic Cat försvunnit. Att verkstaden behövde utökas var klart, det var rejält trångt där tidigare. Nu har man flyttat verkstaden till ett eget hus på gården. Också butiken har blivit mera ändamålsenlig.
Och i lördags var det knökfullt där, folk och skotrar i en härlig blandning. Hamburgar-försäljning förstås och en hel del montrar med diverse tillbehörsförsäljare. Flyguppvisning var det också i form av skoterhoppning.

Hos Motorhuset verkade det lite lugnare men det var säkert tillfälligt för de flesta åker nog emellan så det handlar bara om flödeshastighet. Arctic Cat återfinns numera i samma lokaler som Polaris och det funkar det också. Det bästa med rockaden, enligt mej, är att BRPs produkter finns på ett och samma ställe.

Yamaha Centers lokaler upplevs som ljusa och rymliga när man kommer från Motorhuset och vi kanske låg först i vågen för det var snudd på lite folk där. Såg heller ingen matförsäljning, man har under senare år kunnat köpa kolbulle, om man haft tålamod att vänta.


Det är mycket Arctic hos japanerna sedan man började samarbeta om tillverkningen. Vissa maskiner är helt identiska med Arctic chassimässigt, i stort sett bara färgen som skiljer. Sen sitter det förstås en Yamahamotor hos båda märkena.

Avrustning

Almanackan säger att skotersäsongen närmar sig. Vi har fått dras med en närmast olidlig värme hela hösten och sånt kan aldrig vara nyttigt för att ge vintern en bra start. Visserligen börjar flingorna öka på prognosmakarnas kartor och det är väl bra, det kyler ner om inte annat, för trots ett optimistiskt sinnelag så får man nog inse att det kommer att behövas kyla innan man kan hoppas på nåt bestående snötäcke. Huvudregeln är dock, som alltid, låt det snöa!


Senaste tiden har ägnats åt en del avrustning. Säsongsstart innebär ofta avrostning men nu är det alltså rusta av.
Det som för några år sedan verkade helt omöjligt håller nu på att bli verklighet. Att köpa en helt ny skoter var något som bara skulle vara aktuellt en gång i livet, lika fullt är det på väg att hända igen.
Inför en sån här skilsmässa är det del prylar man vill behålla, dels för att det är så personberoende vilka grejer som nån annan över huvud taget vill ha, dels kan det ju vara så att de passar på nyförvärvet.
Det handlar bland annat om dragkrok, strömförsörjning och hållare till ett par GPS-manicker(!) och en batteridriven termometer med klocka, eller väderstation som någon lite retfullt sa då den var ny.
Grejer som det tagit åtskilliga timmar att få på plats, nu åkte dom av på en liten stund men samtidigt vill man inte lämna iväg en maskin med avklippta kablar och trista märken efter skruvhål och annat. Och jag tror att det mesta blev som det var när maskinen var ny för fyra år sedan. Rackarns vad tiden går är väl en reflektion man kan göra i sammanhanget.

Ger mej

Trots kallblåst och talrika snöbyar verkar det som att vintern kommit av sig trots att det bara är i början av maj.
Halva antalet skotrar har förpassats till sommarförvaring medan två är stand-by ifall det skulle komma nån akut resa-att-göra. Och X-trimen som står i garaget är inte sommarkonserverad så beredskapen är på topp. Såg att det stod en och annan skoter på släpvagn här i byn men riktigt så långt har jag inte gått även om det lär finnas gott om snö i norra Jämtland.
Det är ca tre veckor sedan Ski-Doo och Lynx var ute och luftade nästa års modeller och jag lyckades smita från jobbet för ett ärende in till staden. Skoterhandlarna har möblerat om i återförsäljarlistan så att BRPs båda skotermärken finns på samma ställe, Oktan, och det får man säga är praktiskt, inte minst, en sån här gång.

Ska man vara riktigt ärlig blev det en riktigt skitsäsong den här vintern, dålig start med storm och elände, snö som kom och försvann i flera omgångar och när bästa tiden var inne med kalla nätter och soliga dagar då var i princip vintern över pga snöbrist. Och det blev aldrig möjligt att dra iväg till snörikare trakter med bil å släp heller.
Ganska talande är det faktum att det inte blev en enda tur längs Näkten, sjön som normalt är centrum i mången ruttplanering eftersom det är ett snabbt sätt att ta sig bort och hem.
Det blev heller ingen långtur av betydelse, Svenstavik och Åsarna som längst västerut och snudd på Turingen söderut. Däremot snurrade vi flera omgångar neråt Losjön och Kroksjönäset men det räknas som granngårds liksom turerna till Tornet.
Detta ger naturligtvis utslag i statistiken, bra precis 124 mil åktes det sammanlagt med fyra skotrar, varav närmare 40 mil ägnades åt att hålla den lokala skoterklubbens lednät någorlunda farbart. Mindre än hälften jämfört med ett normalår.
Så snacka om dåligt laddade batterier, känns som man knappt klarar sig till augusti men att det blir skoterföre redan då är väl att vara lite väl optimistisk men inte mej emot.
Tills vidare ger jag mej för vädrets makter men förväntar mej att få åka skoter över Sjöändviken i slutet av november, i år! Tills dess blir jag Strulkuse.