Antesbacken

Alla som har någorlunda koll på den alpina historien känner självklart till såna platser som Erik-Ers-backen,  Antes-backen och alla backars moder, alltså Skolbacken. Det fanns även andra backar som tex utför Lillberget men där platsade inte en annan på grund av den låga åldern.

Erik-Ersbacken var bland det värsta man kunde ställas inför och om man kände sig riktigt modig, eller åtminstone modigare än nån av de andra, så gick man längst upp dit där det knappt fanns nåt spår.

För egen del var det aldrig frågan om nån annan teknik än störtlopp, det nog ingen annan heller som hört talas om nåt annat så med livet som insats kastade man sig utför monsterbacken.

Eftersom naturen vill ta tillbaka det människan erövrat så blev det med tiden för skogtrångt att åka skidor utför den backen, dessutom började det göras utflykter utanför byn för att åka utför på skidor, i och för sig inget som jag blandade mig i eftersom jag bara var skolad att bara åka rakt fram och utan fler människor i riskområdet.

Drömmen om en skidbacke i byn fanns dock kvar och då blev Antes-backen ett bra alternativ, den riskerade dessutom inte att växa igen så länge som man slog hö där på sommaren.

Det finns väl knappt någon som tycker att backen är för brant men ”lagom” är väl ett passande ord. Lagom för de yngsta alltså.

Så sent som i vintras kunde man se en och annan, både gammal och ung, med diverse tekniker ta sig utför Antesbacken.

Skolbacken var annars den backe man begav sig till på rasten och den lämpade sig bäst för pulkåkning men även störtlopp och backhoppning med skidor förekom. 

Pulkåkning är nog för mycket sagt, mer stjärtlappar var det nog, bland annat fraktades många spillbitar masonit från renoveringen som pågick här hemma.

Nu för tiden är Antesbacken ett populärt ställe att försäsongsträna både med och utan skidor på skotern. När det är så lite snö som det varit senaste tiden får man rigga om maskinen så det passar underlaget. 

Här är en liten filmsnutt från den gångna helgen. Skoterrejs i backen