Lätt som en plätt

Till dagens sammanträde var två av broderns jobbarkompisar, Manne och Nisse, adjungerade till styrelsen. Klockan nio i Myrviken var det sagt och så blev det, exakt så. Spåmännen surrade om dåligt väder men vi hade bestämt att syna den prognosen på nära håll, skulle det vara grisigt väder i Gräftåvallen fanns alltid möjlighet att vända hemåt eller styra i skogslandet mot Bydalen
I dag skulle det nyinköpta hjälmvisiret med elvärme testas. Det har värmetrådar som drivs av ström från skotern. Produktutvecklingen har en liten bit kvar innan allt är så perfekt som man kan önska, bl.a. blev spiralsladden stel som en järntråd i den artongradiga kylan. Anslutningskontakterna bör gå lätt för att inte ta skada om man oväntat måste hoppa av skotern, men nu gick de för lätt, åkte helt enkelt isär i gupp eller vid huvudvridning.
Riktigt missflyt blev det efter några kilometer då något hände med strömförsörjningen, alla manicker inkl visiret dog. Kollade säkringarna men hittade inget fel så visirtestet fick ställas in.
Dom har bra resurser i Ovikens snöskoterklubb för att hålla lederna breda och fina, nytt för i år lär vara att man drar ledsladden med bandvagn. Lite förvånande att man ändå inte lyckats få bort en del partier med puckelpist, men att man jobbar på det kunde vi se när bandvagnsekipaget susade förbi.

Resan till Storgräftån blev odramatisk och vi beslöt titta på vädret längs leden mot Arådalen. Det var snudd på finväder så vi fortsatte mot Hundshögen, som är den högsta delen av Oviksfjällen.
De där tjusigaste vyerna dolde sig bakom molnen men det var absolut inga problem med sikten. Vid nerfarten mot Arådalen fick vi känna på den omtalade blåsvinden och visst var den kall men ganska så snart var vi nere i lugna skogen.
Efter att ha irrat omkring i villaområdet för att hitta gemensamma bekanta begav vi oss till samma vindskydd som besöktes för fjorton dagar sedan. I dag testades även veden och den fungerade riktigt bra, frusna rånarluvor, handskar, kameror och hjälmar tinade medan vi fikade.

Om vädret varit något mer strålande hade vi nog tagit en sväng bortöver Buhösten (mot Tossåsen) men det fick bli hemmåt direkt.
Nu fick vi känna på blåsvinden lite mer rakt på men fortfarande inget kraftigare snödrev med dålig sikt eller så utan det gick snabbt och elegant att hoppa över till Ovikssidan igen.
För några år sedan hade skoterdårarna möte i Storgräftån, då blev det problem med var man får och inte får köra med skoter. Nu lär man ha ändrat en del på förbudsområdet så vi var dit och kollade men kunde inte se vad som var ändrat.
Sen tuffade vi mot Fjällgården för det beslutades om en tidig middag därstädes. Efter en god och närande Gräftåburgare susade vi ner mot Myrviken, diverse kvällsaktiviteter väntade vissa så det blev ett reducerat antal bensträckare.

När vi satt i bilen på väg hem kunde vi konstatera att det ändå finns vissa fördelar med att låta lokatterna vila den sista biten, särskilt med rådande tungföre på de stora sjöarna.
Sammanfattningsvis: ett 10,5 mil långt och trevligt sammanträde med Skoterdårarnas förening i trevligt sällskap med adjungerade ledamöter.

Första gången

För första gången i Skoterdårarnas förenings ärofyllda historia har dagordningen till nästa sammanträde funderats ut av andra än styrelsen. Det är väl ett tidens tecken, det är många verksamheter som läggs ut till externa utförare, så varför inte.
Ryktet om våra irrfärder gör att det ibland kommer inbjudningar att följa med nåt annat gäng. Vi har haft klart för oss att det är Gräftåvallen som gäller i morron lördag. På grund av den tidiga samlingen kommer vi att frakta oss till Myrviken med bil. Det skulle bli väl drygt att åka skoter hela vägen och ändå vara där i tid men nån vana får det inte bli, skotrar ska åkas inte fraktas.

Vi har t.o.m. ett uttalande från en av skotrarna vad denne tycker om att stå på en släpvagn (se foto).

Kom och gick

Förra helgen den bara svischade förbi, liksom veckorna har en tendens att göra nuförtiden. Skoterdårarna hade lite manfall pga nån familjesocial verksamhet på broderns sida.
Lördagen var rena propagandan så det var bara ge sig ut i solskenet, hörde talas om en friskvårdsanläggning som hade öppet. Kom dit lagom för att få smaka "nygrillade" Bullens pilsnerkorv, normalt värms burkarna på skoterns avgasrör men det gick ju det där också.

De som var mer hungriga fixade sig en riktig kolbulle, såg smaskigt ut, men korven var god den också.
Sen blev en maklig skoterpromenad bortemot Sandnäset via Stor-Noren och som så ofta tittade jag förbi i buan där det serverades apelsin.

Söndagen var lite gråmulen, eller blev när jag gick ut, så det var nog mitt fel att solen försvann. Tog med sladden på en sväng mot Lillsjön. Där lämnade jag sladden och tuffade leden mot Svenstavik men vek av mot Skucku, och faktiskt, den var körd av någon ganska nyligen så det blev en lätt march upp till Strussmyren där jag stannade och fikade innan jag vände hemåt. Nånstans här i krokarna kallas det för Alaska men jag vet inte riktigt var det är.
Nere på StorBacksjö-leden kom två skidåkande damer som jag stannade och surrade lite med. Skoterleden bortöver Backsjöarna verkar vara populär bland skidåkande från svensta-hållet, det händer då och då att man träffar på brädhasare.

Hemvändardag

Träden gungade en aning utanför sovrumsfönstret på söndagmorron och solen lovade att visa sig. Vi tog det ganska lugnt med frukost och packningsbestyr. Sedan vi tankat oss själva (ja, ja ...) så lyckades vi komma över ett beredskapslager bensin i shoppen. Perfekt att det fanns på nära håll eftersom affären i Storsjö håller stängt på söndagar och till Ljungdalen är det 1,5 mil "åt fel håll".
Klockan blev nog halv elva innan vi började tuffa hemåt. In i det sista var det osäkert vilken väg vi skulle ta, nu stod valet mellan Tossåsen-Arådalen och Särvfjället-Oxsjön. Eftersom vi under hela gårdagen kämpat för att komma till Tossåsen valde vi att åka ditåt. Det var omväxlande soligt och snabba snöskurar och rätt mycket vind (men den bryr man sig inte om på en skoter).
Helt odramatisk resa till Tossåsen där det blev en bensträckare sen puttrade vi fram till korsningen mot Åsarna där vi skulle kommit fram om allt gått som tänkt i går. Förförande vackert var det bortöver vidderna, man såg ledkryssen kilometervis, men vi visste också att där låg ett meterdjupt snötäcke.
Framme i Arådalen var det fikadags och syftet med Skoterdårarnas förening är ju som bekant att äta en smörgås i ett lämpligt vindskydd. Där, vid parkeringen, hittade vi ett alldeles sprillans nytt vindskydd som vi genast provade. Med en grillplats som en snöplog och en vedförrådsdörr som blev ett bord var det ett trevligt ställe att fika på, tack till Arådalens stugägarförening eller vem det nu är som fixat detta.
Spännande blev det att se hur långt hemöver det var kört efter senaste tidens myckna snöande. Och faktiskt, det var bara en kort bit vid Galåbodarna som inte var körd nyligen.
Vi åkte mot Svenstavik men hade även chans att välja Dalåsen, då hittade jag på att vi skulle åka till Draupners i Svenstavik för att äta en rejäl söndagsmiddag. Vi rekvirerade sällskap som mötte upp hemifrån så det blev riktigt gemytligt där och gott var det som vanligt .
Tur att man hade drygt tre mil skoteråkning kvar till hemmet, annars hade man väl nickat till.
Klockan 6 på söndagskvällen förklarades det 34 mil långa sammanträdet avslutat. Nu är det fjorton dagars vila till nästa inplanerade (längre) sammanträde, troligen nånstans i Gräftåvallen.

Storsjökväll

Efter framkomsten till Fiskecampen riggade vi om lite lätt och gick för att få oss en matbit med dryck. Våra grannar i Annexet anlände också i samma ärende. Vi surrade lite om våra olika erfarenheter av dagens skoteråkning. Dom var fyra skoterentusiaster från Hudiksvall som åkt till Vemdalen för att få riktig skoteråkning. Därifrån hade dom gjort en tredagarskryssning till Storsjö för en överdos lössnöåkning i omgivningarna, om jag hängde med rätt i deras beskrivning. Dagen innan hade dom lyckats köra fast och fel, dom också, så de anlände halv elva på kvällen. Så inte var vi värst.

I restaurangen var också lokalkändisen Tycho och hans kompis Rolf med respektive. Det var pratsamma och trevliga gossar, när Rolf hörde var vi kom ifrån berättade han att han och hans tvillingbror gått på gymnasiet i Bräcke tillsammans med bla Joel i Mannes, tvillingbrodern hade visst också spelat tillsammans med Joel i nåt sammanhang.
Förutom en känd älvräddare är Tycho en snickare och timmerman av stora mått, själv sa han -"frugan säj att je ha bare trä oppi huvve"

Efter mat, dryck och trevligt samspråk konstaterade vi att man torde somna ovaggad denna kväll. Och så blev det.

Mot Storsjö kapell

Efter att ha förhandlat till mej 15 minuter extra sovmorron drog vi iväg mot Storsjö kl. halv nio. Rutten skulle gå via Åsarna och då tar vi en informell led längs diverse skogsbilvägar mot Äldbodarna. Redan vid Sjöändtjärn inträffade dock dagens första malör, en av våra (inte min) reservbränsledunkar lossnade och fick överges.
I Åsarna skvätte vi i bensin så att det skulle vara maxat vid infarten i vildmarken.
I Skålan började vi leta ett fikaställe, det ska finnas ett vindskydd nånstans där. Ringde tom en Skålan-livlina men han hade inte telefonjour just då så det dröjde till Fotingen innan vi kunde fika, det var soligt och fint där vid sjöstranden. Det var också där vid Fotingen vi hade att välja om vi skulle välja Börtnan eller Oxsjön och Särvfjället, vi valde Börtnan.
Efter en odramatisk resa blev vi lite vilsna i Börtnan men en Börtnan-livlina hjälpte oss på traven och satte oss på spåret mot Lövdalen, ett spår som han nästan avrådde från då han inte visste om nån kört där i vinter. Däremot kunde vi alltid välja leden upp mot Galåbuan, den var nog större chans att den var körd. Det blev via Lövdalen.
Upp till och förbi Lövdalen gick det riktigt bra men visst var det snöigt, tack vare rikligt med ledkryss tuffade vi på även om snittfarten säkert inte var hög. Nedanför Lövsjön tappade vi bort leden då vi följde en svag antydan till skoterspår och det spåret försvann ut på Lövsjön. Vi hitta igen leden men då uttalade brodern de magiska orden -"de´ e´ ingen mejning". Först lät det helt omtumlande men helt klart rätt beslut - att vända tillbaka till Börtnan samma väg vi kommit.
Det hade börjat skymma, snödjupet närmade sig metern, dessutom helt ospårat och antydan till en viss trötthet efter alla snöänglar man gjort under dagen började smyga sig på.
När vi vände hade vi åkt drygt 3,3 mil från Börtnan och nu var det bara tjurighet som gällde för att så snabbt som möjligt nå målet. Efter ett kort fikastopp i Lövdalen, då en del av nödprovianten avåts, valde vi den breda leden ner till Börtnan. Tack vare att vi kom från fel håll blev det ingen bild i fartkameran.
Säga vad man vill om vissa ledfixare men sista milen var de bästa man åkt på länge, om man undantar stumpen fram till Storsjö fjällturism och fiskecamp dit vi anlände ca halv sju, något efterlängtade av värdshusvärden.

Packa ihop

Nu är det bara att komma ihåg att gå och lägga sig. I morron bitti börjar Skoterdårarnas förening sitt sammanträde som är tänkt att pågå till Storsjö, vi har i alla fall bokat husrum på fiskecampen där.
Det vill gärna bli litte spring som yra höns när det gäller att se till att allt blir med plus allt som inte behöver vara med och att inte glömma att komma ihåg.
Det har ju kommit en massa snö sista tiden så det kan vara tungt att plöja led som knappt är körd i år, vi är ju ute ganska tidigt på säsongen men vi tänker testa vägen via Börtnan - Lövdalen, en för oss ny bekantskap. Sen får vi se vilken väg det blir hem, men vi undviker alltid att köra samma väg två gånger på raken.

Noterar att det öppnats ett nytt utflyktsmål i närheten, Ingrids galleri och muffinskafe bjuder nu in skoterfolket för en fika i Brånan.