Lätt som en plätt

Till dagens sammanträde var två av broderns jobbarkompisar, Manne och Nisse, adjungerade till styrelsen. Klockan nio i Myrviken var det sagt och så blev det, exakt så. Spåmännen surrade om dåligt väder men vi hade bestämt att syna den prognosen på nära håll, skulle det vara grisigt väder i Gräftåvallen fanns alltid möjlighet att vända hemåt eller styra i skogslandet mot Bydalen
I dag skulle det nyinköpta hjälmvisiret med elvärme testas. Det har värmetrådar som drivs av ström från skotern. Produktutvecklingen har en liten bit kvar innan allt är så perfekt som man kan önska, bl.a. blev spiralsladden stel som en järntråd i den artongradiga kylan. Anslutningskontakterna bör gå lätt för att inte ta skada om man oväntat måste hoppa av skotern, men nu gick de för lätt, åkte helt enkelt isär i gupp eller vid huvudvridning.
Riktigt missflyt blev det efter några kilometer då något hände med strömförsörjningen, alla manicker inkl visiret dog. Kollade säkringarna men hittade inget fel så visirtestet fick ställas in.
Dom har bra resurser i Ovikens snöskoterklubb för att hålla lederna breda och fina, nytt för i år lär vara att man drar ledsladden med bandvagn. Lite förvånande att man ändå inte lyckats få bort en del partier med puckelpist, men att man jobbar på det kunde vi se när bandvagnsekipaget susade förbi.

Resan till Storgräftån blev odramatisk och vi beslöt titta på vädret längs leden mot Arådalen. Det var snudd på finväder så vi fortsatte mot Hundshögen, som är den högsta delen av Oviksfjällen.
De där tjusigaste vyerna dolde sig bakom molnen men det var absolut inga problem med sikten. Vid nerfarten mot Arådalen fick vi känna på den omtalade blåsvinden och visst var den kall men ganska så snart var vi nere i lugna skogen.
Efter att ha irrat omkring i villaområdet för att hitta gemensamma bekanta begav vi oss till samma vindskydd som besöktes för fjorton dagar sedan. I dag testades även veden och den fungerade riktigt bra, frusna rånarluvor, handskar, kameror och hjälmar tinade medan vi fikade.

Om vädret varit något mer strålande hade vi nog tagit en sväng bortöver Buhösten (mot Tossåsen) men det fick bli hemmåt direkt.
Nu fick vi känna på blåsvinden lite mer rakt på men fortfarande inget kraftigare snödrev med dålig sikt eller så utan det gick snabbt och elegant att hoppa över till Ovikssidan igen.
För några år sedan hade skoterdårarna möte i Storgräftån, då blev det problem med var man får och inte får köra med skoter. Nu lär man ha ändrat en del på förbudsområdet så vi var dit och kollade men kunde inte se vad som var ändrat.
Sen tuffade vi mot Fjällgården för det beslutades om en tidig middag därstädes. Efter en god och närande Gräftåburgare susade vi ner mot Myrviken, diverse kvällsaktiviteter väntade vissa så det blev ett reducerat antal bensträckare.

När vi satt i bilen på väg hem kunde vi konstatera att det ändå finns vissa fördelar med att låta lokatterna vila den sista biten, särskilt med rådande tungföre på de stora sjöarna.
Sammanfattningsvis: ett 10,5 mil långt och trevligt sammanträde med Skoterdårarnas förening i trevligt sällskap med adjungerade ledamöter.